Göteborgsposten – 25 oktober 1873, sida 1

De legitima jubla i sina nobla salonger i Faubourg de S:t Germain, den stunden synes ej vara långt aflägsen då Henri Y skall bestiga Frankrikes tron. Återstår nu endast att räkna ut när och af hvem han, i sin tur, skall bli undanpetad. Skall det bli gubben Thiers, som ännu en gång med åldrig, men krattig hand fattar statens roder, den glödande och patriotiske Gambetta, eller lilla Louis? Qui vivra verra! Ja, det är nu så en gång här i lifvet, att all vår diktan och traktan, skam till sägandes, går ut på att äta ut hvarandra. Men — samvetet! . Bah, samvete! Min bäste, känner ni till professor Virchow, Tysklands yppersta, läkarevetenskapliga auktoritet? Nåväl, sagda kunskapsrika och upplysta personlighet förklarade helt öppet vid naturforskaremötet i Wiesbaden häromdagen, att samvetet, enligt hans öfvertygelse, är en produkt af menniskoslägtets egen utveckling. Enligt den vanliga uppfattningen, demonstrerade den lärde professorn vidare, är samvetet en inre röst, som säger menniskan, om någonting är godt eller ondt. Nu förhåller det sig emellertid så att något absolut godt eller absolut ondt icke finnes till, utan allt är endast ett relatift godt eller relatift ondt Ett gift kan under vissa törhållanden vara ett utmärkt läkemedel. Fiskarne, som så ofta uppställas som idealet för oskulden, äro så grymma rofdjur att man rättast borde beteckna dem som uttryck för det onda. I verkligheten är det just roflystnaden, som genomgår hela naturen, behofvet att lefva på andra existensers bekostnad är det egentliga och största onda. Uch dock är detta behof fullkomligt naturligt. Hvarje mensklig kultur går fram öfvor högar at lik, hvarje framsteg inom samhället kräfver talrika offer. Menniskornas strider inbördes är ännu aödvändiga, eftersom den inre (icke blott den yttre), den verkliga (icke blott den föreskrifna) moralen ännu icke har sramskridit så långt, att han kan tjena till norm för det offentliga lifvet i Europa. Efter en fyrtiårig djup fred hade mången ansett ett krig för en omöjlighet, nu gitves det väl knappast någon enda tysk, som icke är öfvertygad om, att hans folk ännu i långa tider måste underhandla med sina grannar från den beväpnade fredens ståndpunkt. . . . Och hvar finnes väl den moralkodex, som i sig rätt har upptagit principen om den allmänna, inbördes menniskokärleken, denna kristendomens första och enda princip? Månne icke den tyske lärde i alla fall har rätt, huru kusligt och för menskligheten föga hedrande hans slutsatser än låta? Männe vi i sjelfva verket hunnit så särdeles långt i sann utveckling från det hemska ögonblick, då Kain, drifven af afundsdjefvulen, slog ibjäl sin broder Abel? Historien, den förflutna och den närvarande, ja, tyvärr, kanske äfven den tillkommande, lemnar det bästa, det uppriktigaste svaret på denna qvistiga fråga. Hvilken djupsinnig sens-moral för en veckokrönika! Det är Dieudonns — förlåt Henri Cinqs — fel; var god och skylla på honom! Dir. Ahman har ännu en gång fört oss in i Midsommarnattsdrömmens luftiga verld, hvilken på vår Nya Teater uppenbarar sig i en skepelse, som ej skulle misspryda en teater at törsta rangen. Shakespeares herrliga poesi, Mendelssohns förtrollande musik, Ahlgrenssons förträffliga dekorationer, en nästan till slöseri gränsande lyx i drägter och attributer, en rollbesättning som i allmänhet bör tillfredsställa en icke alltför omild eller hyperestetisk kritiker, allt detta i förening bildar ett helt som törnöjer åskådaren eller åhöraren och hedrar teatern. Till det goda intryck, som stycket i sin nuvarande uppsättning måste göra, bidrager, etter vårt formenande, i ej ringa mån mill Jansson, som efterträdt fru Boström i Helenas roll. Hon färglägger med måtta och sans denna af skalden så tydligt tecknade passionerade karakter, hennes deklamation är naturlig och fri från allt uppstyltadt pathos, hennes mimik uttrycksfull och hennes plastik af ypperlig effekt. Mer än en at de i stycket uppträdande bör af Helena kunna lära sig den ingalunda lätta konsten att värdigt uppbära den antika kostymen, att osökt och pittoreskt drapera ein mantel. Hermia återgifves äfven nu af m:ll Gustafsson, hvars behagliga yttre, ungdomliga fraicheur och sympatetiska organ här väl sammanstämma med den föreställning man gör sig om den veka, älskogskranka Hermia, men som i sjelfva sitt sceniska framträdande onekligen ännu har åtskilligt att lära. Men all lärdom kräfver öfning och derföre en anmärkning i förbigående. Då direktören eger till sitt förfogande ej få unga damer, begåtvade med utseende och anlag, hvarföre då ej låta dessa litet oftare än nu är fallet lemna statistverldens tråkiga enahanda och försöka sina krafter i en eller annan roll? Man skulle då ej behöfva dessa ofta återkommande dubbleringar, hvilka förstöra den dramatiska illusionen, trötta åskådaren och i förtid slita ut artisten. M:ll Johannosen är som förut en strålande vacker Titania; man skönjer numera hos denna skådespelerska ett bestämdt och allvarligt bemödande att moderera sin af naturen något sträfva organ; må hon ej förtröttas, värre deklamatoriska svårigheter än så ha på scenen blifvit öfvervunna. Fru Raa är fortfarande — — o: O AM — —e—8ä MA MA 2 — — omm — 0 — — — rm — Ä—2 — kr — — AV —O ; c3— L. —I—W — E PM m — AHOHD:—— -— vt OW — ro mm ek — — A — G — — — AL. S. KRA om Oberon, hennes öfverlägsna talang förnekar sig l