Göteborgsposten – 24 oktober 1873, sida 2

längst bort i en fönsterfördjupning fliken af en sidenklädning, som hon igenkände såsom tillhörande Bernice. Hon tog derföre en annan riktning och närmade sig fönstret. Bernice såg upp mot henne med ett till hälften smärtsamt till hälften trotsigt uttryck i sitt tunna ansigte, hvari låg en djup förtviflan. Det var ett stormigt uttryck i de stora strålande ögonen, och den breda låga pannan under massor af ramsvart hår var sammandragen liksom af något djupt själsqval. — Så ledsen ni ser ut, Bernice? sade miss Monk med smekande ömhet. Det ligger en hel verld af dysterhet i era ögon och ert ansigte. Längtar ni efter de goda fosterföräldrarne på St. Kilda, efter de bistra öklipporna, ofter de råa fiskrarne och fogelfängarne, det vilda lifvet, friheten från allt tvång och alla ceremonier? Ni ser verkligen ut, som om ni längtade tillbaka till ert gamla hem. — Oh, jag önskar, att jag aldrig lemnat det! utbrast Bernice med ett passioneradt utbrott af förtviflan. Det var mitt hem, och jag hade en rättighet att vara der. Men här känner jag mig som en iakräktare, och jag kan ejöfverviona den känslan. Jag kan lika gerna säga er sanningen, Sylvia — jag har längtat så mycket efter att öppna mitt hjerta för någon, och Roy är så upptagen af sina gäster, sina slägtingar, sin egendomsförvaltning, ett han ej ser, att jag lider. Mon huru skulle han också kunna se det? Jag har ett småleende ansigte mot honom, om jag också bär döden i mitt hjerta. Huru skulle han kunna veta, att mina småleenden äro falska och min glädtighet