Göteborgsposten – 23 oktober 1873, sida 2

er ringa uppskattning af ett menniskolif, tillade hon, i det hennes röst sjönk ner nästan till en hviskning. — Ja, miss, sade den hinduiska qvinnan, hvars ansigte var lika orörligt, som om det varit hugget i marmor. — Jag vet, alt ni bekymrar er lika litet om ett menniskolif som om ett djurs tillvaro. Nu vill jag, att ni hjelper mig. — Ja, miss. Hvad skall gamla Ragee göra? — Göra vägen klar för mig, så att jag kan blifva lady Chetwynd, hväste miss Monk, under det en rödaktig glans sköt fram ur hennes svarta ögon. Lord Chetwynd var förlofvad med mig. Jag älskar honom! Jag vill gifta mig med honom! Hvad är denna bleka öflicka — denna varelse utan namn — att hon skall ställa sig i min väg? Hon måste bli undanröjd! Den gamla qvinnau smålog — ett grymt småleende. — Ni skall få se, hvad Ragee kan göra, sade hon. Gilbert Monk höll de tunga gardinerna tillsammans med handen och tittade ut mellan vecken, i det han höll sin andedrägt och stod orörlig som en staty. Hinduqvinnan trefvade med handen i det inre af det gamla indiska skåpet, som stod mot väggen, och vidrörde en hemlig fjeder. Monk hörde en låda skjuta fram, och Ragee framtog ett skrin, som tindrade i eldskenet. Ragee återtog sin plats vid eldbrasan och vände på skrinet med sina bruna magra händer. Hon öppnade sin klädning och framtog en lång guldkedja, vid hvilken en liten guldnyckel var fästad. Denna