Göteborgsposten – 23 oktober 1873, sida 2

satte sig på golfvot framför olden. Vi äro ensamma, miss, ni kan tala fritt. Ändock tvekade miss Monk. De ord, hon hade att uttala, voro ej lätt sagda. Ragee förrådde ej ringaste nyfikenhet utan väntade tåligt, väl vetande hvad som skullo komma. Plötsligt återfick Sylvia sitt mod och talade åter i låg ton och på hindostanska tungomålet. Gilbert Monk förstod detta språk lika väl, som han förstod engelska, och lutade sig ifrigt fram för att knnna så tydligt som möjligt uppfånga hennes ord. — Ragee, sade miss Monk, jag har uthärdat så länge jag kunnat. Hvarje dag lider mitt hjerta grymma qval vid åsynen af hans ömhet mot henne. Hvarjo dag är jag nödsakad åse, huru han smeker henne, höra huru han berömmer henne eller veta att han tillber henne. Jag kan ej uthärda det längre. — Nej, miss, medgaf den hinduiska qvinnan, i det hon nickade med hufvudet. — Han var min trolofvade, fortfor miss Monk med dämpad häftighet. I ett ögonblick af vansinnig öfverilning gaf jag honom tillbaka hans frihet. Denna dårskap har stått mig dyrt. Min själ har sönderslitits af stridiga känslor under sista tiden; det goda och onda inom mig har kämpat, tills jag blifvit alldeles uttröttad. Jag är mera en hinduisk än en engelsk qvinna. Jag har insupit ert åskådningssätt, era öfverspända föreställningar, er vidskeplighet och någontiag af er religion, Jag har äfven insupit A ——— — — ss—