Göteborgsposten – 22 oktober 1873, sida 2

lharjehanda. Gömdt är icke glömdt. Engelska banken är skyldig att mottaga alla slags ädla metaller till förvaring och en mängd familjer har derför under olika tider låtit-förvara sina dyrbarheter i bankens källare. Många direkte till banken anförtrodda saker ha stått der så länge, att kistorna, hvari de förvarats, blifvit alldeles förmultnade. En sådan kista remnade nyligen då några at bankbetjeningen skulle flytta undan henne och man fann deri ej allenast en stor mängd dyrbara, massiva guldoch silfversaker, utan ätven en väl ordnad samling af romantiska kärleksbref från reformationstiden. Man var nog indiskret att se efter älskarens namn och det visade sig då, att han hette Berner och tillhörde en familj, at hvilken ännu afkomlingar fortlefva i London. Det är klart, att fyndet blef aflemnadt till familjen och den nye egaren tillåter gerna en och hvar att bese guldoch silfversakerna, men — icke kärleksbrefven. Hårdt mot hårdt. En timmerman, som hade satt in sina besparingar i Thäringer Bankverein i Erfurt, hvars kassör rymt bort med hela kassan, infann sig i banklokalen med sin blankpolerade yxa och stödjande sig på denna trädde han fram till kassan och yttrade kort och godt: Med den här yxan har jag hopsparat de 100 thaler, som jag insatt här och med samma yxa i min hand fordrar jag dem åter. Jag hoppas, att man ej drifver mig till det yttersta. Detta tal gjorde sin verkan; mannen fick sina 100 thlr och lemnade lokalen vänligt sneglande på sin trogna yxa. Vackra framsteg. En f.d. landsortsteaterdirektör, som en längre tid uppehållit sig i Newyork, der man förgafves väntade att få se honom uppträda i någon af de Shakespeares-roller, hvilka han alltjemt förde på läpparne, bar nu fätt anställning vid den stora fårriteatern Niblos-Garden, der han på ott