Göteborgsposten – 22 oktober 1873, sida 2

i befälet hafva tagit allt i nejden framför deras resp. ställningar och icke väntat på befallning ifrån honom. (Forts.) Från Paris. (Bref tillDagstelegrafen). Den af kommunisterna uppbrända och nu åter uppbygda teatern Porte S:t Martin, som är åter uppförd på dess gamla tomt vid sidan af Theåtre de la Renaissance, öppnade d. 1 oktober sina portar. Salongen, som strålar af guld och marmor samt är glänsande upplyst af en gaskrona med icke mindre än 500 gaslågor, har blifvit betydligt förstorad i det han är omkr. 33 aln. hög och 38 aln. bred. Af fauteuils dorchestre (parkettplatser) finnas 300 och i första raden finnas 25 elegant utstyrda loger, hvilka rymma 200 personer. I taket äro praktfulla målningar föreställande scener ur de stycken, hvilka gjort största lyckan på den gamla skådeplatsen. Teatern öppnades med Victor Hugos bekanta dram Marie Tudor, som ej har uppförts sedan år 1833, då det på grund af de då herrskande lidelsefulla striderna mellan den romantiska och den klassiska skolan blef uthvisslad af anhängarne af den sistnämda och gjorde fullständigt fiasko. I vår tid har man deremot låtit detta glänsande drama vederfaras rättvisa och den ifrågavarande föreställningen på Porte S:t Martin var en sann triumf för skaldens vänner. Alla teaterns bästa krafter voro förda i elden; Frederic Lemaitre med sitt storslagna patos; Taillade med sitt ädla, ridderliga yttre och Marie Laurent med sitt märkvärdigt uttrycksfulla och lidelsefulla spel bragte förtjusningen hos äskådarne — hvilka utgjordes af blomman af notabiliteterna inom litteraturens och konstens verld — till en sådan höjd, att salen flera gånger genljöd af de mest entusiastiska utrop af bifall och beundran. Så kan smaken förändra sig under loppet af en half mansålder! Marie Tudork, samma stycke som år 1833 endast upplefde några få föreställningar, skall år 1873 bli uppfördt minst 100 gånger i rad. Folkqvickheten har redan begagnat sig af denna storartade framgång och småteatrarne bebåda uppförandet af flera parodier, hvaraf den ena heter Tu dors, Marie! (Du sofver, Marie!) och den andra: Marie, tu ronfles! (Marie, du snarkar!) M:me Feliz, den berömda Rachels moder, har i förra veckan aflidit i Paris, 76 är gammal. Hennes son var den i fjor aflidne Raphaål Feliz, som under en lång tid hade varit direktör för den ofvannämnda teatern Porte S:t Martin. Af denna familj, som är så nära förbunden med vår tids dramatiska historia, finnes det nu endast qvar tre döttrar, af hvilka de två, Sarah och Diana Feliz, äro omtyckta skådespelerskor. Jules Janin skall med nästa månads början lemna Journal des Dåbats, som han i så många år har smyckat: med sin glänsande, snillrika stil. Efter 42 års verksamhet, hvarunder han skördat guld och ära i mängd, drager han sig nu tillbaka trån tidningsverlden, isynnerhet derför att en smärtsam podager hindrar honom från att gå ut och han sålunda ej längre kan ötvervara föreställningarne å teatern, der han under en lång följd af år var en ständig och välkommen gäst. Han upphör emellertid derför icke med sina litterära sysselsättningar; i sin vackra villa i Passy är han för närvarande sysselsatt med att öfversätta Virgilius och han arbetar dessutom på sina memoirer. Knappt har den orientaliska utställningen slutat, förr än industripalatset ånyo har öppnat sina portar för en Lekposition däconnomie domestique. Denna omfattar husgerådssaker och klädedrägter från de första tidsåldrarne ända till våra dagar, och är genom sin stora rikhaltighet på alla möjliga saker, hvilka tillhöra det dagliga lifvet, såväl nödvändighetssom lyxföremäl, utomordentligt lärorik och iutressant. Inom litteraturen har under den senaste månaden ej framkommit någonting, som kan göra anspråk på att särskildt omtalas, om jag undantager en intressant undersökning om postväsendet af den unge baron Arthur de Rothschild, som på grund af sin inflytelserika ställning har varit i stand till att samla åtskilliga upplysningar och detaljer, som icke varit tillgängliga för alla, och söker att lösa problemet huru man för en betalning af endast 1 penny skall kunna sända bref till alla verldens delar. Den omtyckte skriftställaren Arsene Hoursaye, hvars böcker ha en vidsträckt läsekrets, isynnerhet inom den fina verlden, har utgifvit en snillrik skizz: Alcibiade et la räpubligque alhnienne-, i hvilken han skildrar den grekiska hufvudstadens historia från den nämnde statsmannens död till de 30 tyrannernas död. I de illustrerade tidningarne och i boklådsfönsterna ser man nu för tiden ett porträtt af ett ungt, utmärkt vackert fruntimmer, med underskriften, M:lle Spelterini. Det är namnet på en lindanserska, som nyligen anländt till Paris och som ötverallt, der hon uppträdt, väckt det största uppseende på grund af sin vidunderliga färdighet och den otroliga djerfhet, som bon lägger i dagen I Petersburg har hon gätt öfver Nevan på en lina, uppspänd öfver floden på en höjd af 100 fot. Förliden söndag visade hon sig för parisarne i Pre Catelan i Boulognerskogen, hvarest hon likaledes på nämnde höjd utförde sina farliga evolu:ioner med en förvånande lätthet. Under föreställningen bröt ett oväder löst, men den unga damen, hon är endast 20 år gammal, syntes långt ifrån att bli radd snarare bli liksom elektriserad af ljungeldarnes sken. Åu rullade hon en liten mitrailleuse framför sig, som dundrade på med sina skott i kapp med tordönets buller, än gick hon med förbundna ögon och hufvudet insvept i en säck och till slut band hon om sina händer och fötter tunga jernlänkar, hvilka tycktes omöjliggöra hvarje rörelse till och med på släta marken. Till sist tog hon en stol, satte den på linan, ställde sig upp på uden och balancerade sålunda på denna svindlande höjd inför den förfärade allmänhetens ögon. Hon ämnar från Paris bege sig till Amerika, der hon har för afsigt gå öfver Niagara-fallet och der hon helt säkert skall skörda guld och beröm i mängd. Skall man döma efter de tecken, som ha visat sig på åtskilliga ställen inom landet, måste den kommande vintern bli mycket sträng. Sålunda har det redan i bergstrakterna omkring Grenoble fallit snö och i skogarne vid Fontainebleau ha vargar visat sig, hvilket ej händt i mannaminne och säges bebåda en sträng köld.