Göteborgsposten – 16 oktober 1873, sida 1

alla andra, äfven dem som hafva sina barn i i privata folkskolor eller s. k. friskolor. Nu vill venstern, att denna afgift skall upphöra, och att friskolorna skola ställas i full paritet med kommunskolorna, och att tillsyningsmän skola förordnas, som vid de förstnämda dock endast skulle hafva att tillse, att barnen ej lemna skolan förr än de bestämda kurserna äro genomgångna. Regeringen fruktar förmodligen att venstern härmed vill beröfva staten kontrollen öfve folkskoleväsendet, och nog ligger det i partiets plan att inskränka eller kringgå denna kontroll och uppsigt, en plan, som är så mycket sannolikare, som det hufvudsakligen är grundtvigianerna, som yrka på dessa reformer och tala om behofvet af en fri konkurrens af täflande lika mycket eller lika litet gynnade. Regeringen har måhända icke heller förbisett, att det fortfarande blir statens skyldighet att hålla skolor och skollärare, äfven om i vissa församlingar — mera grundtvigianska kan tänka — lärjungarnes antal skulle blifva aldrig så litet. Kostnaderna blefve icke mycket mindre, men för tillgångarne skulle regeringen, om skolafgiften upphäfdes, få omaket att för hvarje statsreglering först anmäla sig hos en välgörare, på hvars liberalitet hon icke hade stor anledning att räkna, nemligen solketingets majoritet. En tredje fråga har varit lika mycket, om ej mer, framhållen. Då grundlagen antogs, påstå venstermännen, var det lagstiftarnes mening, att landboförhållandena skulle ordnas och tästebandet genom lag upphöra. Icke är det säkert, att denna önskan lika lifligt delas af alla vensterns män, men det faller sig mycket lämpligt att baka sig fast vid den omständigheten, att regeringen ännu icke gjort någonting i denna vigtiga sak. Emellertid har jag hört sägas, att ifrarne för fästebandets afskaffande åtminstone under vissa tider uppgifvit tanken på att ordna dessa angelägenheter genom lag, och det af det enkla skäl att saken gjorts upp enskildt, så att småningom ända till hälften, om ej flera, af fästebönderna sedan grundlagens stiftande fått eganderätt till sin jord. Nu säger då regeringen, att man kan låta det fortgå på den väg, som man så lyckligt inslagit, men venstermännen förklara, att. man just nu kommit så långt, att man på den vägen icke kan komma längre, emedan just de godsegare nu återstå som afgjordt sätta sig emot all uppgörelse rörande landboförhållandena. Vi veta naturligtvis icke, huru de skaffat sig säkerhet för, att så är förhållandet. G.-P:n torde framdeles blifva i tillfälle att yttra något mera rörande den förenade vensterns program och de anklagelser, som den framkastar mot regeringen och hvilka framkallat den nu beredda krisen. För dagen må det vara nog med det anförda, så mycket heldre som dessa klagomål nu synas vara de, på hvilka den största vigten lägges. Till sist må jag nämna, hvad man nu här tror sig hafva att vänta af den politiska krisen. Man har talat derom, man har tänkt sig möjligheten deraf, att det icke blir någon finanslag vid denna riksdag, man har tänkt sig folketingets derefter skeende upplösning, man har tänkt sig nya val och att samma representanter då kunde blifva valda och att de ännu en gång mötte samma regering, och för allt detta skulle åtgå så mycken tid, att man kunde äfventyra, att finansåret lopp ut, utan att man hade någon finanslag tör nästa år. Då skulle, äfven om hrr J. A. Hansen, Berg, Bajer, Bojsen, och hvad de alla heta, då vore ministrar, enligt grundlagen, från den 1 april inga skatter kunna utskrifvas. Embetsmännen skulle icke få några löner, härens och flottans manskap skulle icke längre kunna gammanhållas, all postgång, alla jernvägsförbindelser genom statsbanorna, all import af tullbehandling underkastade varor, alla allmänna arbeten skulle upphöra, men deremot skulle man naturligtvis nödgas släppa alla straff-fångar lösa. Trofliga utsigter! Det är i sanning ett välbetänkt steg venstern tager, om den, icke tillåter finanslagen att komma till andra behandlingen. Och hvad de 53 måtte vara nöjda, då de, derföre att de andra medlemmarne af folketinget och landstinget icke vilja ha de der ministrarne, fått tillfälle att visa, hvad de kunna ställa till! AAA UU