Göteborgsposten – 16 oktober 1873, sida 1

Bref från Köpenhamn. (Till Göteborgsposten.) s Den 13 oktober. Afven andra än jag — och dertill personer som äro väl hemmastadda med de politiska lifsyttringarne och sjukdomssymptomerna här i landet — väntade att debatten i dag i folketioget skulle blifva lifligare, än den verkligen blef. Större lif och intresse vid den politiska meningestriden skall till och med en trämling finna i våra svenska kamrar, äfven då obetydliga frågor behandlas. Anledningar till en viss slapphet förefunnos äfven, och man stack icke under stolen med dem på någondera sidan. Allt var ju afrjordt förut på den förenade vensterns enskilua aftonsamqväm; partiets ledamöter hade bundit sig med sina namna underskrift, och man var så orubblig på båda sidor, att det icke tjenade mycket till att söka genom meningsutbyte vinna öfverlöpare från den ena eller andra sidan. Att slappheten eller nonchalancen var mera i ögonen fallande på den venstra sidan, öfverraskade ej heller. Jag hörde redan i går ett par motsidans män förklara, att från det venstra hållet inga ansträngningar skulle göras, och jag hade det nöjot att på förmiddagen i dag ett par timmar samtala med den af vensterns män, som sedan verksammast deltog i debatten, under hvilket samtal han utan ringaste oro omnämnde dem roll han hade att utföra, förvissad som han var, att det, åtminstone i en viss mening, var omöjligt att göra fiasco. Hos regeringens vänner och stöd eller, rättare sagdt, hos dem, som i majoritetens plan se en våda för den samhälleliga ordningen, var värmen visserligen något högre, men lika som herrar Berg, Alberti, Bajer, Högsbro m. fl. iakttogo en lugn tystnad på den venstra sidan, så försmådde flera af högersidans mest lyckade talare att spilla ord på en på förhand förlorad sak.