Göteborgsposten – 8 oktober 1873, sida 1

I.-T:s språkforskare icke är någon Stjernhjelm eller Spegel, men då han sjelf kanske verkligen har den åsigten, att han står som filolog lika högt öfver sina samtida, som Stjernbjelm stod öfver sina, så skola vi icke tala vidare om den saken. Men deremot vilja vi framhålla — och det vill väl H.-T:s språkforskare icke bestrida — att vår tid, i afseende på hvad en fosterlandsvän kan och bör göra för språkets ans och tukt, icke har mycken frändskap med det Stjernhjelmska tidsskedet. Det var då ett skriftspråk som snart sagdt skulle skapas; nu finnes det verkligen törut ett sådant, som är både rikt, smidigt och kraftigt, och en hel mängd goda skriftställare, ja verkligen, med II.-T:s tillåtelse, stora sådana, hafva skrifvit på det språket, och vi hafva lärt oss känna och uppskatta, hvad skönt de i prosa eller sång gifvit oss på detta språk. Hade vi en Stjernhjelm i våra dagar, så kunde vi vara vissa om, att han icke skulle skrifva så, att han behötde begagna förklarande noter för att tolka obrukliga ord, såsom vår ärade medbroder ofta måst göra. Wi skulle till sist vilja göra en fråga: Anser H.-T:s språkforskare verkligen, att man i hvardaglig skrift bör begagna ord, som ett högst obetydligt antal läsare, kavske icke ens alla vetenskapligt bildade, begripa utan att begagna ett stort lexikografiskt arbete till bjelp? Det kan väl aldrig vara språkforskarens allvar. Att språkforskaren icke ända igenom menar allvarsamt, taga vi oss också friheten att förutsätta, då en viss godlynthet synes framskimra i slutet af hans uppsats. Det är förmodligen minnen från ett lyckligt akademiskt ungdomelif, som hägra för honom, då han citerar det tokroliga skomakarlatinet, minnen från den glada tid, då ofelbarhetsdrömmarna ännu icke förgiftade hans arbete och hans nöjen. Måtte dessa minnen ofta återkomma, det