Göteborgsposten – 3 oktober 1873, sida 1

föreslaget af hr Philipsson, men afslaget af stadsfullm:e efter anstäld votering med 37 röster mot 9. Vidare påyrkade flere talare att obligationerna måtte utställas äfven å lägre belopp än det af Drätselkammaren föreslagna, 1000 kronor. Vid framstäld proposition beslöte fullm:e, att obligationer å 1000 kronor skola utfärdas; dock är Drätselkammaren berättigad till att, om så behofvet skulle påkalla, jemväl utställa obligationer å 500 kronors valör. Slutligen godkändes i dess helhet ofvannämnde myndighets, af oss förut anförda förslag rörande försäljningen af obligationerna, så lydande: Drätselkammaren bemyndigas, att för stadens räkning försälja nämnda obligationer icke under det belopp, hvarå de lyda, och att för detta ändamål skyndsamt utbjuda obligationer för en million kronor och återstoden i den mån sådant för stadens liqvider till Bergslagernas jernvägsaktiebolag erfordras, Drätselkammaren dock obetaget att, om så finnes lämpligt, utan afbidan af försallotiderna för de liqvider, för hvilka lånet afses, återstoden af detsamma eller större eller mindre del deraf å andra tider upptaga. Fattigvårdsstyrelsen, som, vid sammanträdet d. 11 sistl. september, anmodades att afgifva utlåtande i fråga om åtgärder, med anledning af bostadsbristen för mindre bemedlade, hade nu inkommit med sitt förslag, hvarur vi anföra följande: ns Vid fullgörandet af detta uppdrag har styrelsen hyst tvifvel, huruvida det vore lämpligt, att andra åtgärder till anskaffande af bostäder åt personer, som eljest icke äro berättigade till fattigunderstöd, vidtoges, än sådana, som afsåge att underlätta den enskilda företagsamheten för uppförande af boningshus, åtgärder, på hvilka stadsfullm:e redan varit betänkta. Enligt fattigvårdslagen är det hvarje arbetsför persons skyldighet att utan det allmännas betungande sörja för sig sjelf och de sina, och styrelsen kan ej finna annat än att deraf äfven följer skyldigbet för honom att anskaffa bostad åt sig och familjen. Erfarenheten från andra städer, hvarest man uppfört baracker, uppslagit tält och dylikt till herbergerande af husvilla, uppmuntrar icke till efterföljd. Fattigvårdsstyrelsen skulle således icke hafva tvekat föreslå, det några vidare åtgärder till bostadsbristens afbjelpande icke vidtoges, derest icke omständigheter förekomme, som, genom ett allt för konseqvent vidhållande af ofvan uttalade åsigter, skulle leda till för samhället menliga följder. Den erfarenhet, fattigvårdsstyrelsen redan haft tillfälle inhemta i fråga om bostadsbristen, har nemligen visat, att bristen på bostad försatt familjer, som eljest ej kunnat ifrågakomma, i den belägenhet, att tattigunderstöd måste dem tiildelas. Det är ock detta, som föranledt styrelsen vara betänkt på att, i särskilda fall och efter noggrann pröfning, icke undandraga sig all mellankomst. Härvid har dockzstyrelsen ansett, att för stora anordningar icke böra vidtagas, så att ej, i förlitande härpå, den enskilda omtänksamheten alldeles förslöas, likasom styrelsen förmenar att, derest afgilt bestämmes för den bostad, fattigvårdsstyrelsen möjligen kunde bereda, hvar och en, som kunde och ville betala det bestämda hyresbeloppet, skulle i strid mot hvad fattigvårdsstyrelsen härmed åsyftar, anse sig berättigad att deraf komma i åtnjutande. Fattigvårdsstyrelsen får således, såsom infordradt yttrande i ämnet, bemställa, att hrr stadsfulim:e ville bemyndiga fattigvårdsstyrelsen att, på sätt och under vilkor, styrelsen finner lämpligast, vidtaga åtgärder för herbergerande af husvilla, som eljest ej skulle vara föremal för allmän fattigvård, och att fattigvärdsstyrelsen, till fullgörande bäraf, eger att af de till fattigrärdens bestridande anslagna medel använda så stort belopp som erfordras. Härefter förekom till bebandling tolugs bokhållaren O. Hafströms ansökan om fortfarande godtgörelse för uppbörd och redovisning af hamnafgitt. Hr Hafström hade hos K. M:t gjort hemställan i ämnet och K. M:t hade nu infordrat fullmäktiges åsigter ifråga derom. Vid diskussionen förklarade hr Leman, alt han ansåg det den väg sökanden valt för sin framställning vore i formelt hänseende olämplig, hvarföre tal. yrkade det fullm:e måtte i sitt utlåtande begära at K. M:t den förklaringen, det saken icke faller inom K. M:ts prötniog. Det vore neml. af högsta vigt att en gång få den frågan bestämdt afgjord, huruvida det är K. M:t eller kommunerna sjelfva, som skola afgöra rörande de sistnämnqdas embetsmäns löner. — Hr Bratt yrkade rent afslag på br Hafströms hemställan. — Hr Dickson ville att fullm:e skulle alldeles oberoende at hvad i öfrigt i frågan förekommit ettdera bevilja sökandens anhållan eller, i fall denna afsloges, i utlåtandet till K. M:t på sätt hr Loman föreslagit beröra frågans formella sida. — Hr Philipsson ansåg frågan i sitt nuvarande skick icke utgöra föremål för K. M:ts prölning; visade det sig dock, att K. M:t vore at motsatt åsigt, borde stadstullmäktige i sitt underdåniga yttrande derom yrka afslag på hr Hafströms ansökan. Detta blef äfven fullmäktiges beslut efter votering, som ursöll med 28 röster mot 15. Magistraten hade inkommit med begäran om stadsfullm:s yttrande öfver löjtn. C. Wettorgrens ansökan om tillstånd till anläggning — EO ER NEN Ar anslog tvåhundra punds tillökning åt mig ur örs — och säkerligen bör hundra pund räcka