Göteborgsposten – 3 oktober 1873, sida 1

— : 2 — v med, att myntet utgör mer än af reserven, och denna är af intet gagn under tider af panik. Guld har ett högt och fluktuerande premium i jemförelse med papper; om en bank skulle börja att utbetala sina förbindelser i metall, skulle den genast se hela sitt förråd deraf sina ut. Om banken skulle för en skuld om förskrifna 100 pund, hvilka lagen endast fordrar att få återbetald i papper, betala 100 pund i guld — då guldet befinner sig vid ett premium som fluktuerar från 10 till 16 — skulle banken gifva en skänk, bonus, af 10 till 16 proc. åt dem af dess kunder, som förenade sig till en rusning på densamma. Det skulle icke vara att återbetala sin skuld, utan att öfverbetala den; och en bank, eller ett system af banker, som på ett så orimligt sätt uppmuntrade till fordringar på densamma, skulle icke kunna hålla sig länge, huru stark den än månde vara. Newyorkerbankernas verkliga ställning var enligt deras sista offentliggjorda berättelse sådan, att de befunno sig alldeles precist inom sin lagliga begränsning för reserven, men att en stor del af denna reserv innehades i en form, hvilken skulle göra den gagnlös, om den någonsin behöfdes. Faran af en dylik sakernas ställning för Newyorkerbankernas kredit är tydlig. En lag, som föreskrifver en tvångsgräns för reserven, måste alltid vara utsatt för mycket allvarliga anmärkningar. I samma ögonblick bankerna nalkas den lagbestämmande gränsen, börjar allmänheten blifva orolig. Eftersom lagen sagt, att den. och den proportionen är nödvändig såsom en grundval för krediten, betraktar naturligtvis allmänheten lagen som en vägvisare för dess mening och misstänker starkt, att det kan ligga någonting felaktigt deri, när denna proportion sväfvar i fara för att bli bruten. Vi kunna lätt tänka oss, om engelska banken skulle tvingas att hålla en bestämd proportion af förbindelserna i mynt, huru feberaktigt tillståndet inom allmänna opinionen skulle blifva och huru kritisk den allmänna krediten skulle varda, ifall det blott funnes 2 eller 300, 000 pund mellan den verkliga cash och den lagbestämda gränsen. Och en lag af denna natur innebär den oundvikliga orimligheten, att om man säger att bankerna af försigtighet mot en panik alltid måste hålla en fix proportion till sina förbindelser i reserv, så säger man i sjelfva verket, att banken icke får begagna denna rporportion för att dermed bestrida sina förbindelser; om man genom lag bestämmer densamma för alla tider, så bestämmer man den lika mycket för den tid då den behöfs, som för någon annan. Och genom att tillåta en del af reserven utgöras af mynt innebär den amerikanska lagen den största motsägelse — neml. deri att den reserv, som han föreskrifver för mötande af en panik, icke kan på grund af sin egen natur begagnas vid en panik. Om regeringen utfärdade en kungörelse om befrielse härifrån och suspenderade lagens verkställighet, då skulle likväl icke så mycket af reserven som innehasves i mynt kunna begagnas i en panik, utan att vara ett premium på denna panik och dess fortfarande. Hvad slutet skall bli på rusningen mot Newyorkerbankerna, derom torde det vara för tidigt att orda, men vi ha redan tillräckligt med bevis för, att dess historia skall kraf tigt bekräfta tvenne stora maximer i den ekonomiska vetenskapen. Först och främst, att ett icke-konvertabelt pappersmynt är bland de största möjliga faror för ett land, som har sådant, och äfven att i ett hastigt framåtskridande land begränsandet af ett bestämdt belopp sådant mynt vållar mycket ondt, som man aldrig förut kunnat tänka sig. För det andra, att en regerings inblandning i bankaffärer lika säkert åstadkommer ondt som dess inblandning i något annot yrke; att olycka ofta skall uppstå af just det slag, som regeringen ville förhindra, och att hon, medan hon söker att förhindra en rusning, löper stor fara att förorsaka och uppmuntra till en sådan.