Göteborgsposten – 30 september 1873, sida 1

A a AFä:: FUVIIUCU, DTMuC DIDCnalsus, der de ej för tydlighetens skull måste ändras. Han anmärkte bland annat Lucas Evangelium 2 kap. 14 versen, der englarnes lofsång blifvit ändrad från ÅÅTra vare Gud i höjden och frid på jorden, menniskorna en god vilja till -Åra vare Gud i höjden, och frid på jorden bland benådade menniskork. På det enträgnaste anhöll han, att komiterade, som genom sina trägna fortkningar vore de lämpligaste personerna dertill, ville bestämma sig för hvilka ställen som borde utgå och sedan låta de andra stå qvar utan bifogade noter. Hr Warholm var at samma åsigt som hr Ribbing. Öfversättningen borde öfverensstämma med det bibliska språket. Man har atti hvarje språkideom skilja mellan det högtidliga och hvardagsspråket. Så har det varit i alla tider, såsom då Demostenes och Cicero skrefvo ett annat språk, än det som talades på gatan. I proföfversättningen, som var ett godt arbete, har man utbytt flera ställen mot sådana som närma sig talspråket. Full konseqvens har ej iakttagits i afseende på uteslutning af ställen. De olika variationerna af Nya Testamentet sompå senare tider framkommit, hade emellertid icke skadat texten, såsom några små epigoner inom pressen påstått, och man mäste protestera mot det sätt, hvarpå en del af denna press behandlat sådana män, som egnat veckor och månader åt textens studerande, under det att en litteratör upphäfver sig till domare deröfver. Codex sinaiticus hade blifvit äfven vid sista kyrkomötet begagnad som ett slagord; den hade visserligen sin betydelse, men icke en afgörande, och Tischendorf har sjelf modifierat sin uppfattning deraf. IIr Björck förfäktade, enligt sin reservation den åsigten, att det gamla bibelspråket, borde bibehållas, men likväl blott så, att föråldrade ord borttogos och ingen s. k. ordlista vidare behöfdes, lr Sonden önskade också, att de häfdvunna och brukliga talesätten användes mer än som skett och att omskrifningar undvekes så mycket som möjligt. Språket måste för öfrigt rättas efter nutidens språk. Noterna och de kritiska anmärkningarna borde utgå och en godtköpsupplaga föranstaltas, hvarefter man finge inhemta allmänhetens omdöme och slutligen komma derhän, att ett godt. arbete åstadkommes. Hr Sjöbring ville icke en så stor återgång till det gamla som reservanterna, ty hos allmogen skall alltid hvilket som helst nytt arbete af detta slag framkalla missnöje. Den gamla bibeln ryckes i alla fall ej ur dess händer. En ny ledning, som hr Ribbing föreslagit för de komiterade, behöfdes ej, och bäst vore att bitalla de presterliga ledamöternas förslag till utlåtande. IIr Rundgren delade också den åsigten, att genom en ny instruktion skulle man binda komiteledamöternas händer, så att arbetet ej: blefve så sjelfständigt som det bör vara. Ju mer man införlifvar sig med den nya öfversättningen, ju mer finner man, att den går den rätta vägen att bryta med det gamla. Möjligen skola icke de gamla finna sig härvid, men så mycket mera det uppväxande slägtet. De presterliga ombuden hafva ej haft tid att granska förslaget i detaljer, utan yttrat sig i allmänhet, och det är ej lämpligt att nu framkomma med detaljanmärkningar, som sedan kunna framställas. Kyrkomötet borde först då bibeln i sin helhet blifvit färdig, afgöra om dess antagande. IIr Grenholm hade i början funnit den något ovanlig, men ju mer ban läst i den nya öfversättningen, ju mera öfvertygad blef han, att den skulle blifva kär för hela vår allmänhet. Språket är en lycklig förmedling mellan det gamla och moderna språket. Ilan skulle icke hafva röstat för ett uppskof, om icke komiterade sjelfva förklarat sig villiga vidtaga en revision, som kunde ske möjligen inom förra delen af nästa år. Nya Testamentets antagande bör dock icke ställas i beroende af det Gamla Testamentet. Ir Flensburg hemställde, att man måtte inskränka sig till allmänna omdömen, annars förvandlade sig mötet till ett filologiskt-exegetiskt kolleginm. Tal. gillade de presterliga ledamöternas utlåtande och skulle endast hafva önskat ett ännu mera varmt uttryck om öfversättningens förtjenster. Till och med bland de bildade klasserna fäster man sig numera blott vid framstående klara bibelställen och finner det svårt att läsa bibeln i sin helhet. Den nya öfversättningen fyller ett allmänt kändt behof, det nemligen, att alla klasser skola kunna läsa bibeln i hela dess sammanhang, och deraf har man rätt att vänta en stor verkan för det kyrkliga lifvet, då man tycker sig höra evangelister och apostlar tala på sitt eget språk. Kunde icke sinna det orätt utan tvärtom nyttigt, att asterisker och noter bifogats, hvarigenom ärligt tillkännagifvits af utmärkta män, hur det verkligen förhåller sig med det och det stället. Särskilt betonade talaren nödvändigheten af en bibelöfversättning inom möjligast korta tid. Det sistnämnda påyrkades äfven af br Hammarskjöld, som i öfrigt bufvudsakligen instämde med hr Ribbing. En godtköpsupplaga af den nya öfversättningen borde så fort som möjligt föranstaltas. Hr Linder fann nya föreskrifter för komitån, då tre af dess ledamöter voro närvarande vid mötet, obehöfliga. Såväl textens konstituering som öfversättningen vore i full öfverensstämmelse med nya tidens forskningar, endast några inkonseqvenser behöfva aflägsnas. Uppfattningen och återgitvandet af bibeln måste vara lika för vår svenska bibel som för andra. Tal. visade derefter, huruledes kyrkans utmärkta män tidigt sysselsatt sig med textkritiken och att handskrifterna ej borde vara de enda hjelpmedel för densamma. Språket i öfversättningen måste vara det språk folket nu talar. Liksom hr Linder talade hr Bergstedt för de presterliga ledamöternas utlåtande samt för att öfversättningen af Nya Testanentet måtte antagas oberoende af frågan om Gamla Testamentet. Hr Lindgren yttrade sin glädje öfver len välvilja, hvarmed hans och hans medkomiterales arbete blifvit bedömdt. Han hade emellertid kommit underfund med sanningen af en talares ytrande, att det är en stor skilnad mellan att läsa MM MHomHAL MM AM Ae dd mm si Kom kl — co — mm Ar foo a 2 itt arbete som manuskript och som tryckt. Sålunda d iade han först observerat i det tryckta arbetet, att h. en not om oriktigheten af en vers blifvit utei slömd. Några af hr Ribbings anmärkningar om 8? tafningen besvarade talaren helt kort; hvad aste. lö isker och noter angick, var det meningen att dessa I ck kulle borttagas och införas antingen på ett blad före lig ler efter bibeln. Möjligen blifva dessa noter om f le anföras i slutet något vidlyftigare. Ändringen af l. nglarnes åkallan ära vare Gud 0. s. v. vore i fuil I rö fverensstämmelse med grekiska texten. Om 2:ue gi tällen, ett hos Lucas och ett hos Johannes, var komfö nissionen öfvertygad att de voro falska. Flera stälb en hade bibehållits, för att man icke skulle tro att j e blifvit öfverhoppade. Tal. ville icke bära det ansi! var som låge i att göra utstrykningar, som hr RibI se ing önskat. Det vore på det högsta att beklaga, om to, hötet skulle gifva en ny instruktion, så mycket obeta öfligare som vi varit i tillfälle att inkasta de gjorda nmärkningarne. Ett enda ställe, Apostlagerningarbe es 8 kap. 37 versen, har blifvit bibehållet, oaktadt — et saknas i alla äldre handskrifter, men detta har ku sett derföre, att ingen lucka skulle uppstå i verssi sljden. Tal. yttrade slutligen, att han vore tacksam, a m mötet ville bestämma sista terminen för anmärkva ingars inlemnande till 1 januari nästa år, då förtil ggaren ville ombesörja en godtköpsupplaga, som me unde utkomma inom följande maj månad. Vid same anträdet på aftonen förklarade han sig dock icke B illa på denna terminus ultimus och tillkännagaf då sts ven, att om Gud gåfve honom och hans medkomiele rande helsa och krafter, hoppades de att inom 3 år pr ufva hela Bibeln öfversatt efter samma grunder som 10 ya Testamentet nu. Detta senare anförande börlit d e tal. med att tillbakavisa en beskyllning af hr amn O0 AA . .