Göteborgsposten – 26 september 1873, sida 2

partomenter, hvilka representera en befolkning af 6 millioner. Journal des Debats tillägger: Regeringen har utan tvitvel fruktat för ett imponerande tillkännagifvande af den nationala viljan. Kampen skall emellertid icke förlora något af sin egentliga karakter, om den än eger rum i minskad skala. För 4 departementer gäller samma fråga som för alla 13, om vi skola behålla de bestående institutionerna, eller om landet skall prisgifvas i nya äfventyr. De valmän, som skola nu afgifva sina röster, skola helt enkelt ha att välja mellan republiken och en oviss framtid. Gentemot de monarkiska partiernas förvirrade lntriger måste de förelägga sig den frågan, om Frankrike icke snarare skall finna hvila genom att befästa den bestående ordningen, hvilken åtminstone har den fördelen, att den dämpar partiernas äregiriga planer. Vi motse med förtroende valmännens svar d. 12 oktober! Thiers skall hafva fast beslutat att, då nationalförsamligen åter sammanträder, taga del i alla de vigtigaste förhandlingarne. I alla frågor, som röra förfaltniogen skall han träda inom skranket tör republiken och bekämpa hvarje försök att återinföra den 105 tima monarkien. Inom de legitimistiska kretsarne skall man med anledning häraf hysa vissa bekymmer, emedan man känner Thiers inflytande på kammaren och denna sjelt skall hysa de bästa förhoppningar. Tidningen la Francc, som bör vara väl underrättad, förklarar bestämdt, att gretven af Chambord hvarken vill uppgifva den hvita fanan eller ikläda sig några konstitutionela garantier. Bekräftar sig detta, skall majoriteten varda sprängd och enda möjligheten att förekomma vensterns öfvertag blir presidentskapets förlängning på ett visst antal år för marskalk Mac Mahon. Temps berättar, att från legitimistisk sida utgitvits en broschyr, innehållande grefvens af Chambord skrifter, hvilka lemna vissa märkliga upplysningar. I sin ungdom är grefven af Chambord, som väl då hade kloka och förståndiga vänner, en vanlig pretendent, som sökt tilltälle att göra sig bemärkt i Frankrike, gerna vill behaga massan och väl vakta sig för att framkomma med något förslag, som kan såra det moderna Frankrike. Han förklarar, att förtjensten och tjensterna skola vara det enda utmärkande i hans ögon(1844). Han uppfattar de förhållanden, som tiden och händelserna skapat åt det nuvarande samfundet (1848). Han erkänner tillochmed temligen öppet den franska revolutionen, i det han säger sig vilja en regering, som motavarar alla samhällets behof, sådant händelserna gjort det sedan mer än ett halft sekel (1851). Han säger, att biskoparne icke kunna nog sorgfälligt undvika att inblanda politiken i utötningen af deras heliga embete och att lägga sig i de affärer, som tillhöra den verldsliga myndighetens värjo, hvilket är icke mindre stridande mot religionens värdighet och in: tressen, än emot statens bästa (1857). Detta är, såsom man finner, ännu Ludvig XIV:s språk, hvilken var så svartsjuk om statens rättigheter i dess förhållande till presterskapet och tillochmed med Rom. Men detta är ej nog! Sjelfva fanan, denna fana i hvilken grefven af Chambord nu sätter sin ära, sin heder, ville han då ingalunda uppställa som ett conditio sine qua non. Följande stycke ur ett bref till hertigen af Nemours handlar väsentligen om denna fana: Jag har alltid trott och tror ännu alltjomt, att det är olämpligt att redan nu och innan försynon ålägger mig det som en pligt reglera frågor, hvilka vårt säderneslands intressen och önskningar skola lösa. Man kan ej långt ifrån Frankrike och utan Frankrike disponera öfver detsamma(1857). Så tänkte och sade grefven af Chambord för icke tjugo år sedan, och man kan nu, vid jemförelse mellan detta språk och det han törde för tre år sedan, mäta den väg, som hans själ tillryggalagt och på hvilkon han icke kan vända åter. Förbittringen öfver väntandet, slutar det franska bladet, de ensliga betraktelserna, den oupphörliga sysselsättningen med en enda id och på samma gång, tyckes det, det djupa intrycket af upphörandet af påtvens verldsliga makt — se der orsakerna till denna stora förändring, som på 15 år gjort af en antaglig pretendent en omöjlig sådan. I Japan har en nyligen atgifven skrift om rikets finanser gjort ett stort uppseende. Den förre finansministern, som måst taga afsked, har nu hämnats genom att hänsynslöst offentliggöra de japanska finansernas tillstånd och har kommit till det resultat, att det i st. f. ett årligt öfverskott finnes en årlig brist af 10 millioner, hvarjemte statsskulden utgör 140 mill. dollars. Denna skrift insände han till