Göteborgsposten – 25 september 1873, sida 2

hem — om jag singe se henne, såsom en lycklig hustru. Hvad ekola vi säga, Caroline? Kunna vi gifva vårt barn åt lord Chetwynd? De båda ungas ifriga ansigten vändes bedjande mot mrs Gvellan. Hon gaf vika för denna stumma bön och gaf ett jakande svar på kyrkoherdens fråga. — Ett ord ännu, lord Chetwynd, sade mrs Gwellan, då den unge mannen stod i begrepp att uttrycka sin tacksamhet. Innan denna fråga är afgjord, måste jag säga er allt, som vi veta om vårt kära barn. Hon tillhör ej vår slägt. Vi veta ej, hvem hon är eller hvarifrån hon kom. Vi tro henne vara af engelsk börd, men för öfrigt veta vi ingenting om henne. Vi ha bott på denna ö omkring tjugo år. För fjorton år sedan — det var i oktober månad då såsom nu — kom en afton en engelsk yacht, mycket lik er egen, inseglande i vår vik. En båt satte ut från yachten och förde i land en gentleman med ett två år gammalt sofvande barn i sina armar. Han letade sin väg till prestgården och träffade mig. Han sade mig, att det lilla barnet var faderoch moderlöst, och han önskade lemna det i min hustrus och min vård. Han sade, att han skulle återkomma och fordra den lilla flickan tillbaka inom fem år, och han lemnade en stor penningesumma för hennes underhåll. I dagningen seglade han härifrån. De fem åren förflöto, men han kom ej; nu äro fjorton år förflutna, och vi ha aldrig hört af honom. : — Besynnerligt, sade lord Chetwynd. Hvad var hang namn?