Göteborgsposten – 24 september 1873, sida 2

ej rättvisligen kallas anhöriga till mig, Bernice. Do dela mitt hem och skola äfven vara dina närmaste vänner. De äro min styfdror och styfsyster, barnen till min mors andre man, och de äro mig synnerligt kära. — Du har aldrig talat om dem förr, Roy. — Har jag ej? Det måste vara derföre, att då jag är hos dig, kan jag ej tänka på någon annan än dig, sade lord Chetwynd småleende mot henne. Nu får jag emellertin göra afvön för min tystlåtenhet. Min far dog i min tidiga barndom, Bernice. Jag tlef lord Chetwynd redan innan jag kom till skolan i Eton. Min mor, en vacker och ädel dame, som du skulle ha älskat, förblef enka i några år, men gifte slutligen om sig, under det jeg var i Oxford. Hennes andro man var öfverste Gilbert Monk, bror till en earl, en ostindisk officer, som gifte sig med min mor snarare på grund af sin egen fasta vilja än någon kärlek hvarken å hans eller hennes sida. Det var ett mindre lämpligt giftermål, och jag kunde aldrig förlika mig med det. Öfverste Monk hade varit gift förut i Indien och hade två barn, födda i Indien, hvilka han förde med sig till Chetwynd Park. Andra året efter sitt giftermål med min mor dog öfverste Monk. Som han ej lemnade någon förmögenhet efter sig, hade hans barn ej mycket att lefva på, och i sina sista ögonblick bad öfversten min mor lofva, att hon skulle bli en mor för dem. Löftet gafs med beredvillighet. För något mer än ett år sedan dog äfven min mor och lemnade åt mig uppdraget att vara en vän och beskyddare för hennes styfbarn. Jag gaf henne mitt högtidliga löfte, att Sylvia alltid skulle ha