Göteborgsposten – 19 september 1873, sida 1

att han till arbetarnes sjukkassa skänkte 200 rdr. Om denna strike kan hållas vid makt och breder ut sig, skall den medföra goda verkningar; men krögarne rasa naturligtvis. Att ibland turisterna ganska många, äfven utan att vara söner af det stolta Albion, äro rätt kuriösa och falla på besynnerliga idåer, är en allmänt känd sak. Svenska turister äro dock i regeln mindre benägna för kuriösa ider; men hr P—, född och uppfödd i Sverige, har likvisst hyllat en sådan under sin turistfärd i sommar. Han innehar en befattning som dagligen sätter honom i beröring med en mängd Personer, öfver hvilka han befaller, och är dessutom omgifven af ett ständigt buller tillhörande det kall han sköter. I år erhöll han af sina principaler en månads ledighet och beslöt då att resa utan något bestämdt mål, hvar det föll honom in på jernvägar och ångbåtar, men icke i hemorten naturligtvis, som för öfrigt ligger temligen afskild från stora verlden. För att befrias från förpligtelsen att samtala med folk — det kan han ej undgå de elfva månaderna af året — beslöt han att spela döf och försedde sig derföre med en i stora dimensioner tilltagen hörlur, som hängde i ett snöre på bröstet och som han anbringade i örat, då någon tilltalade honom i kupåerna eller på ångbåtarne; men de, som dermed gjorde försök, tröttnade snart, när de fingo befängda svar på sina frågor. Att de tillfälliga reskamraterna, hvilka ständigt omvexlade, alls icke hade medlidandande med honom, utan skämtade skoningslöst på hans bekostnad, föranledde icke ens en ryckning i hans ansigte; han var fullkomligt herre öfver sig sjelf, och hade obeskrifligt roligt af alla de anmärkningar, som hans döfhet framkallade och hvilka obesväradt uttalades i hans närvaro. Efter en månad, derunder han med sin lur till skydd mot samtal, hade besökt äfven Köpenhamn, kom han hem för att åter nödgas både tala och svara. Om vermlänningarne länge fått vänta och ännu en tid kanske få vänta, innan de hugnas med en ny höfding, så gick det desto raskare att få en höfding till Vesternorrlands län. Valet af hr Treffenberg till ifrågavarande befattning är utan tvifvel särdeles godt. Landsböfding Treffenberg är en skicklig och erfaren embetsman, eger stor energi, ett godt väsende, kan både vinna folk och hålla folk på behörig distans och är lifligt intresserad för allmänna angelägenheter; med få ord sagdt, han har de egenskaper som en skicklig landshöfding bör ega. Besynnerligt nog äro landshöfdingeplatserna nu vida mindre än förr eftersträfvade. Orsaken dertill är väl, att löneinkomsterna numera befinnas otillräckliga, om landshöfdingarne vilja vara verksamma, vilja deltaga i de resp. länens angelägenheter, göra resor och stå i beröring med länsinnevånarne, samt representera d. v. 8. vilja se dem hos sig, hvilka höra till länet. Förr under ståndsriksdagarne fanns alltid inom riksdagen talrika aspiranter till höfdingasätena. De äro också ganska trygga att ha för dem, som kunna sköta sitt kall. Nu, efter den nya riksdagsordningens införande aspireras på statsrådsfåtöljer, hvilka egentligen äro mycket obeqväma och hårda att sitta i — riktiga vippgungor, i hvilka det är svårt att hålla sig qvar; men ändå äro de eftersträfvade af kanske nästan en tredjedel af riksdagens intellektuella ledamöter, hvilka äro fullt beslutna att lemna sitt lugna, oberoende lif för att komma i de der fåtöljerna, ur hvilka de väl placerade, snart skuffas bort af andra med hvassare armbågar eller gröfre näfvar. Äro icke menniskorna besynnerliga? Göran.