Göteborgsposten – 17 september 1873, sida 1

rejutbrister M. Tartine, mera otålig öfver tonen, hvari denna begäran blifvit framställd än öfver sjelfva begäran, jag vill ej taga tillbaka någonting; jag delar till fullo alla min väns åsigter rörande Soudan-gåsen. Det var väl sagdt, mina herrar, och jag gör denna gak till min egen. Jag önskar er en god morgon. Efter detta yttrande återstår ingenting annat än att utbyta kalla bugningar, och M. Tartine lemnas ännu en gång ensam. Men det blir ej för någon lång stund. Änyo visar sig faktorn: Klockan är ett, min herre, och vi måste verkligen ha något manuskript. M. Tartine får teg i ett blått kuvert. Det här är från Jules Sifflot; jag känner igen hans stil, och det är hans tur att skrifva krönikan i deg. Han bryter sigillet och läser. Min bäste Tartine! Jag är ofantligt ledsen, men en tant till mig har blifvit plötsligt sjuk (jag är hennes arfvinge och det gifver saken vigt) och kallar mig bort från hufvudstaden på ett par dagar. Försök att reda dig utan mig i dag. Sinnesrörelsen hindrar mig från att skrifva en enda rad mer än dessa få, genom hvilka jag vill underrätta dig om mitt missöde. Din Åo., c. Det här är just en vacker historia, mumlar M. Tartine, och rycker vildt upp