Göteborgsposten – 16 september 1873, sida 1

råden, hvilka sjelfva bekännelsen icke berör. Det är ju en sanning, att samhället går framåt i upplysning och bildning. För så vidt man då icke intager en så bedröflig ståndpunkt, att man anser denna bildning och denna upplysning för någonting likgiltigt, för att icke säga förkastligt eller fördömligt, så är det väl hög tid, att man ser till, att församlingens lärare erhålla en underbyggnad, som på samma gång den gör dem ekicklige att leda kulten inom den krets, som anförtros dem, äfven sätter dem i jemnhöjd med deras lärjungar i det vetande, som tillhör en högre själsodling utan att förutsätta fackkunskaper. Mera än förr är ju nu andens område vidgadt, och de olika grenarna af vetande smyga sig så in i hvarandra, att den allmännabildningens skaplynne knappast kan urskiljas såsom rant prosant. Hvilka fordringar detta innebär för presterna, borde man väl inge; och det så mycket heldre, som redan den äldre kyrkans uppfattning antydde en klar blick för behofvet i detta afseende, så att ännu i dag förtjenster inlagda vid idkandet af profana studier 1 vissa fall gälla såsom berättigande till försteg vid befordran i kyrkans tjenst. Det är också obestridligt, att de flesta protestantiska länder i Europa fortfarande ega ett presterskap, som i afseende på kunskaper står minst i jemnhöjd med det stora flertalet af de lekmän, som idkat studier. Detta torde också vara en af anledningarna dertill, att t. ex. i England och Tyskland presten intager en ställning icke obetydligt framför den, som våra olärda prestmän i allmänhet nå. Det är nog en vigtig sak, att våra teologiska fakulteter lägga sig vinn om, att en lifligare religiös stämning utmärker dem, som skola inträda i det andliga ståndet, men dermed afhjelpes icke den brist vi här påpekat. Med en Ekristlig enfald, som har brist på verldsligt vetande till botten, kommer man nu för tiden till korta såsom församlingens lärare, lika visst som man reder sig mycket skralt med ensidig teologisk lärdom, och svårare blir detta dag för dag. Att en yngling, som endast har den allmänna beläsenhet, som fordras för att genomgå studentexamen, oftast icke har tillräckligt underlag af protant vetande för att nu uppbära sin ställning som prest, är obestridligt; och genom den s. k. dimissionsexamen och prestexamen blir han icke mycket lärdare, det veta vi tyvärr. Det är derföre i hög grad önskligt, att kyrkomötet gör rättvist afeeende på domprosten Linders nu väckta förslag om den teologico filosofiska examen såsom vilkor för afläggande af de teologiska profven. Det är visserligen sant, att en motsvarande motion af hr Bergstedt väcktes i Första kammaren vid sista riksdagen, och att densamma icke föranledde något riksdagens beslut. Hr ecklesiastikministern upplyste då, alt prestbristen var så stor, att man icke vågade försvåra prestexamen. Huru pass tillförlitlig denna upplysning var, derom vilja vi icke döma, men nog hatva protester mot dea-. samma förnummits. Säkert är, att aflagda prestexamina på senare tider varit vida fler till antalet än för vid pass 10 år sedan, och inom en del stift hör man icke vidare den då allmänna klagan öfver prestbristen. Vi vilja icke vara så radikala, att vi påstå, att detär bättre, att en församling är utan prest, än att den har en, som saknar erforderlig allmän bildning, men vi tro, att man måste se saken från en annan sida. Skulle det icke rent af vara möjligt, att tillgången på prester blefve större, om på dem ställdes högre examensfordringar och i sammanhang dermed utsigten till en bättre ställning yppades för en mängd ynglingar, som nu så att säga förakta dimissionsoch prest-examina ock det tillfälle till verksamhet och utkomst som de bereda honom? I närmaste samband härmed stå frågorna om det vobefordrade presterskapet och de ledsamma omständigheter under hvilka våra s. m. adjunkter lefva, underkastade missiver hit och dit och af omständigheterna tvungna till ett celibat, som det väl icke är en luthersk kyrkas mening att påtvinga dem. Prof. Hultkrantz har vid kyrkomötet föreslagit något lönetillskott till de äldsta Åobefordrade presterna. Det är mycket godt och väl, men vi hoppas, att detta endast är ett första steg för att i allmänhet bereda hela denna samhällsklass en tryggare och bättre ställning tillika med en sjelfständigare och mera tilltredsställande verksamhet, och är det vår öfvertygelse att en dylik reform skulle vara af särdeles lycklig betydelse sör kyrkan, både med afseende på athjelpandet af prestbristen, der sådan finnes, och med särskild hänsyn till det större gagn som församlingarna skulle hafva Ls ar — sa AM — . 12.