Göteborg den 16 september 1873. Några af de vid kyrkomötet af enskilda medlemmar väckta motionerna synas förtjenta af den största uppmärksamhet. Bland dessa sätta vi främst dem, som på ett eller annat sätt gå ut på höjandet af vårt presterskaps, enkannerligen det lägres, ställning eller derpå, att detsamma genom en mera omfattande beläsenhet och bildning måtte, mera än hittills varit fallet, blifva skickadt att häfda den plats som inom församlingen bör tillkomma detsamma. Vår svenska kyrka har af ålder varit högt uppburen äfven såsom den s. k. profana bildningens härd och hem, och vi kunna icke se annat, än att tiderna nu äro sådana, att de fordringar man i forna dagar stält på henne, och som hon då i ord och verk vidgått vara berättigade, nu allra minst kunna uppgifvas, så vida det icke skulle vara meningen — en uppfattning som tvifvelsutan åtminstone för kyrkomötets upplyste medlemmar är alldeles främmande — att ställa vårt lägre presterskap i en ställning i viss mån motsvarande den, som ryska kyrkans lägre prester intaga, eller att göra dem till sådana kyrkans verktyg, som känna ritualen och kunna förrätta alla de religiösa akterna men äro främmande för det andliga lif, som rör sig omkring dem, så snart detta visar eina ytringar på ommL ee