Spaniens nye president. Castelar, liknar sina föregångare deri, att nan talar mycket om disciplin och reformer. Han tänker inkalla 150,000 man af reserven för att göra hastigt slut på det borgerliga kriget. Så ha, tro vi, alla hans föregångare äfven gjort, men få man af reserven inställa sig under fanorna och det borgerliga kriget är allt annat än undertryckt. Mera betydelse har det, att Serrano nu anländt till Madrid, hvarest han antagligen snart skall få befäl för att rycka mot carlisterna, ehuru man ej är utan fruktan för att han, en gång kommen i apetsen för en armå, skall begagna sin ställning till förmån för Isabellas son, prinsen af Asturien. Oloraga och Segasta ha äfven kommit till Madrid. Vidare har Castelar degärt hos Cortes ett betydande anslag för krigets förande mot upproret. Cortes skola tvifvelsutan nu, såsom de gjort förut, bevilja anslaget; men hvar skall finansministern taga millionerna? Ingen gifver den nuvarande Madriderregeringen kredit för ett öre, och utan penningar måste hennes krigförande bli lamt. Det skall emellertid bli af ett visst intresse att se, huru länge Castelar skall hålla sig, ty i Spanien förbrukas nu de offentlige männen med en förfärande hast. Frankrikes ministerpresident, de Broglie, brukar ibland begagna tidn. La Presse för att delgifva verlden sina åsigter. Det har derför på goda skäl väckt ett visst uppseende, då nämnda blad öppet uttalar följande sats: Vi tillbakavisa republiken med de radikale, konungadömet med den hvita fanan, kejsardömet med institutionerna från 1852. Den mycket omtalte prefekten Ducros skall nu lemna sin befattning i Lyon på ground af sin ständiga tvedrägt med kommunalrådet. Den republikanska klubben i Toulouse har nu officielt uppstält hr de Remusat som sin kandidat vid valet till deputerad, Till Paris väntas trenne mormonernas äldste, bröderna Barth, Hart och Carington, hvilka vilja värfva så många manliga och qvinliga proselvter som möjligt