Göteborgsposten – 11 september 1873, sida 2

från Utlandet. Det är märkligt att iakttaga den franska pressens hållning nu vid det sista utrymmandet af den sista punkt, tyskarne ännu hade qvar på franska området, såsom borgen för inbetalningen af sista återstoden af den femte milliarden. Tidningarne inskränka sig i allmänhet till några så anmärkningar, eller ock utbrista de, såsom Libert: Nej! vi vilja icke glädja oss! Vi hafva haft tillräckligt af banketter, fester och skåltal; vi ha haft illusioner nog. En djup sorg, en innerlig medkänsla med våra landsmän i Elsas och Lothringen har gripit oss. Vi äro skyldiga våra bröder erkänsla för den värdighet, hvarmed de utstått de tyngsta pröfningar, för deras orubbliga trohet mot religion och fädernesland. Ara vare dem! Ära vare deras trohet! Tyskarne veta våra känslor och veta, hvarför vi icke uttala, hvad som bränner oss på tungan. Vi vilja vara hofsamma och iakttaga tystnad — det har blifvit en lag för oss. Men innerst — de veta det — hysa vi ett oryggligt hopp, en lefvande öfvertygelse om bättre och lyckligare dagar. Vitro på vår goda rätt, och vi vänta tåligt, tills tidens fullbordan kommer. Det är således allt fortfarande förlusten af Elsas och Lothringen som fräter på fransmännens sinnen. Den ogiltiga politik, som dref till dessas eröfring, skall bära frukt i det tillstånd af permanent krigsläger, hvari Europa skall befinna sig, tilldess en gång utbrottet kommer, när de allmänna politiska förhållandena visa sig för Frankrike gynsamma. Att utbrottet en gång skall komma, derpå tviflar ingen, och i sjelfva Tyekland gör man sig i detta hänseende aldra minst några illusioner, hvilket synes af den tyska prussen, som my oket sysselsätter sig med Frankrikes rustningar. Så finna vi en militärförf. i Augsb. allg. Zeit. diskutera frågan om Frankrikes nuvarande militära hjelpkällor, och framgår af hans anförande att franska hären sedan kriget vuxit med 70 infanteribataljoner och 136 batterier, fastän man ingalunda är nöjd med denna tillökning. Man vill bilda en liniearmö om 740,000 man, för hvilken de bestående kadrerna ej äro tillräckliga. Den hittills gällande värnepligtslagen lemnade ej heller tillräcklig material af menniskor. Förut hade man neml. blott nioårig värnepligt, och man hade dessutom rätt att sätta annan man i sitt ställe, så att man ej ens kunde förfoga öfver alla åldersklasserna. Den i juni i fjor antagna lagen upphäfde den förra rätten och förlängde värnepligten till 20 år. Och då man ej ville vänta i 20 år för att få 20 åldersklasser samlade, gaf man helt enkelt lagen retroaktiv kraft. Allt det hemskickade manskapet, alla de, som stält andra för sig eller köpt sig fria, blefvo utan vidare inkallade, och huru hård lagen än är, gjorde likväl national Ö saml.-gen inga invänningar. Man var enig om, att man snart kande behöfva alla tjugo årgångarne. Hvartill? Till hämndkriget. Vi måste vara på det klara med våra grannars afsigter. Den franske krigeministern har nu 2 1 millioner soldater till sitt förfogande, men låtom oss likväl icke bländas af denna siffra. Måhända är endast fjerdedelen deraf verkligt användbara soldater. Det finnes ej heller kadrer för hela denna massa; man har till dem hvarken offlcerare eller underofficerare. Den mycket omtalta territorialarmån existerar ej ännu, armåns utrustning är bristfällig, centralisationsväsendet är ännu qvar, den stående bären saknar alltjemt taktisk indolning, så att det ännu kan ha god tid med hämndkriget. Deri kan det tyska bladet ba rätt; men märkvärdig är likväl denna militära utveckling så kort tid efter de mest förkrossande nederlag.