Göteborgsposten – 11 september 1873, sida 1

Metz kapitulation. II. Borny, Rezonville, Gravelotte. Från den 6:te till den 13 augusti verkstälde alla de franska trupper, som varit echelonnerade längs gränsen, sitt återtåg på Metz. Bataljerna vid Wörth och Forbach hade visat omöjligheten utaf att taga offensiven och behofvet af en concentration bakom våra första linier. Marskalk Mac Mahons reträtt utsatte dessutom vår högra flygel för att blifva kringgången: ett ytterligare skäl för tillbakatåg. Det var en nödvändighet, så påtaglig och tvingande, att den blef förstådd. Olyckligtvis blef denna rörelse utförd med en sådan obeslutsamhet och en så beklaglig långsamhet, att armön ej kunde draga nytta af det försprång hon hade framför tyskarne. Det är utom allt tvifvel, att de båda bataljerna vid Wörth och Forbach hade kommit 2:ne dagar för tidigt för den fullständiga framgången af preussarnes plan. Den 1:a tyska armån (Steinmetz) och den 2:dra (kronprinsen) voro färdige, men den 3:dje (prins Friedrich Carl), som förenade de båda flyglarne och borde manövrera i centern, var der icke. Fienden kunde sålunda ej begagna sin dubbla seger; han vågade ej förfölja oss hvarken vid Wörth eller vid Forbach; synnerligen å sistnämnde punkt var förföljandet svagt; 2:dra kåren blef nästan icke oroad på sin reträtt, och knappast egde en sammanstötning rum mellan några uhlansqvadroner och vårt arricre-garde. Man borde nu bibehålla vårt försprång och så hastigt som möjligt söka uppnå vägen till Verdun, som närmade oss till 1:a, 5:te och 7:de kårerna och betäckte vägen till Paris. Tvekan och obeslutsamhet förde oss ända till den 13. Sju dagar för att verkställa denna koncentration, som långt snabbare kunnat utföras. Blef åtminstone denna tid begagnad för att öka fästningen Metz försvarskraft? Nej, och såsom ett nytt bevis på den sorgliga tanklöshet och brist på förutseende som skulle stå Frankrike så dyrt kunna vi anföra det faktum, oemotsägligt tro vi, att ännu den 16:de augu sti på aftonen hade man icke tänkt på att upphäfva oktrojrättigheterna för inträde i Metz, genom hvilket obegripliga misstag man bindrade staden att provianteras och reserverade åt fienden allt hvad som uti de kriogliggande byarne fanns att tillgå. Den 13 augusti leranades befälet öfver Rhenarmån åt marskalk Bazaine, och den 16:e kl. 4 på morgonen lemnade kejsaren armän och afreste till Verdun. Det är sålunda klart, att från denna dag hvilar ansvaret för höndelserna, helt och odeladt på marskalken. Uti sin bok öfver kriget uppskattar marskalken till ungefär 170, 000 man de stridskrafter, som blifvit honom anförtrodde. Den rätta siffran är 178,000. Marskalk Leboeuf har noga angifvit detta uti sin redogörelse inför undersöknings-kommissionen. Armn uppbröt den 14, lemnande Metz och ställande sin marsch på Verdun öfver Mars la Tour och Gravelotte. Marskalken invigde illa sitt befäl. De dispositioner, som blifvit tagne, voro afgjordt telaktiga; trossen uppfyllde vägarne, öfverallt mötte hinder. De föregående dagarnes overksamhet hade tillåtit fienden att vinna på oss; allt kunde likväl ännu räddas, men på det uttryckliga vilkor, att ej en minut förlorades, att hvarje uppskof undveks. Ingen disposition blef emellertid tagen. Också begagnade den 1:a tyska armen (Steinmetz) det tillfälle, som vi så oförsigtigt erbjödo densamma. Under det en del af våra trupper hade slagit in på vägen till Moulins och Longeville, angrep Steinmetz den 3:e och och sedermera den 4:de kåren som ännu befunno sig i närheten af fästet S:t Julien. Det stod oss fritt att antaga bataljen eller icke, ty ingenting hindrade oss från att fortsätta vår marsch, obekymrade för denna demonstration, som fästningen Metz var tillräcklig att hämma. Om man antog bataljen, borde den åtminstone blifva afgörande. Steinmetz arm6 var jemförelsevis töga stark ) ingenting var lättare än att återkalla våra trupper och tillintetgöra vår motståndare. En fullständig framgång — såsom det kunde blifva — lät oss, det är sannt, förlora en dag; men den skulle minska antalet fiender och gifva oss ) Omkring 60,000 man. Öfvers:s anm.