Göteborgsposten – 11 september 1873, sida 1

stridlig seger, som öppnar oss alla vägar och måhända bestämmer öfver fälttåget. Men må gardet komma genast, ty anfallet börjar ånyo mot S:t Privat; ett fruktansvärdt artilleri krossar byn, och de preussiska kolonnerna hopa sig för angreppet. Det är icke längre blott preussiska gardet; denna gång äro sachsarne med, Från vår sida kommer intet. Sedan nära 60 år står frågan om Grouchy ännu på dagordningen.) Grouchy kunde åtminstone till sin ursäkt anföra några skäl, mera eller mindre giltiga; till en börja befann han sig med sina trupper långt från bataljfältet och vidare kunde han frukta att, om han satte sig i marsch, draga öfver sig hälften af preussiska armån. Men hvilka skäl kan marskalk Bazaine anföra för att rättfärdiga sin overksamhet den 18 augusti? Han befinner sig nästan på kanonhåll, han kan der ej vänta något fientligt anfall, ty han har bakom sig fästningen Metz. Ögonblicken, sekunderna förflyta — sekunder af dödlig ångest: ingenting kommer. S:t Privat, krossadt af granater, utrymmes af våra trupper; 6:te kåren på sin reträtt drager med sig en del af 4:de kåren. Bataljen är förlorad. Fåfängt söka 2:a och 3:e kåren hålla stånd i sina positioner. Deras högra flygel är nu kringgången, de måste under natten i sin ordning anträda återtåg — återtåg likasom efter en förlorad drabbning, då de likväl segerrikt tillbakakastat fiendens alla ursinniga anfall. Må preussarne ej berömma sig af denna seger! Om de vunno den, så var det hvarken på grund af deras soldaters mod eller deras generalers spille. Soldaternas mod! de kunde ju ej intaga våra positioner i centern och på venstra flygeln. Generalernas så beprisade snille! Ja, det hade åt tyska armän förberedt det mest fruktansvärda nederlag. Ty om franska högra flygeln fått hjelp af gardet och kunnat hålla stånd, hade det blott erfordrats en frontförändring af vår venstra flygel for att afskära alla de preussiska kårerna; de hade icke längre haft någon hvarken reträtteller kommunikationslinie; ingen möjlighet att förse sig. med lifsmedel och ammunition. Hvad hade blifvit utaf dem? Det som förskaffat fienden segern är således icke deras generalers duglighet; det är odugligheten hos vår. Må vi öppna marskalk Bazaines bok. Måhända skola vi der finna något skäl, som förut undgått oss. De rapporter, jag mottagit under dagens lopp, skrifver han, voro icke oroande. Denna fras lemnar rum blott åt en enda förutsättning, nemligen den, att marskalk Canrobert icke hade begärt hjelp, oaktadt det var honom omöjligt att hålla S:t Privat. Genom en egen tillfällighet underlåter Bazaine att gifva oss del af de depescher, som denna dag blifvit vexlade mellan honom och hans generaler. Hvarföre här denna glömska, då den ej förefinnes hvarken för d. 6, d. 14 eller d. 16? Hade kårcheferna då icke trott sig böra meddela marskalken någonting? Detta synes osannolikt, och det skulle hafva belastat dem med en fruktansvärd ansvarighet, utan att likväl på något sätt minska marskalkens. Hvarföre, då han befioner sig så nära bataljfältet, kommer han icke sjelf att se hvad som der tilldrager sig. Vi tro ej, att i Frankrikes krigshistoria skall återfionas ett dylikt exempel, då en general en chef, stående på kanonhåll från sina kämpande soldater, underlåter att uppfylla den mest befallande af sina skyldigheter, den, att personligen bedöma sakernas ställning. Jo, vi misstaga oss, det gifves verkligen ännu ett annat exempel: detta lemnades af marskalk Bazaine vid Forbach. Sålunda, från morgonen ända till nattens inbrott, kämpa våra trupper mot en öfverlägsen fiende; segren är i dess händer, men det erfordras en sista ansträngning; gardet kan göra densamma, gardet kommer icke, och högste befälhafvaren, som ej synts till på bataljfältet och hvars overksamhet medfört nederlaget, finner ingen annan ursäkt för sitt uppförande än denna: de rapporter, som jag hade mottagit, voro ej oroande. Så länge Frankrike varit en stat och så länge det haft militäriska reglementen, anvisa: de generalerna deras skyldigheter, har dock ingen enda författuing funnits, som gjort dem ) Under bataljen vid Waterloo den 18 juni 1815, der Napoleon I:s välde för alltid krossades, stod den franske marskalken Grouchy med 32,000 man hela dagen overksam inom börhåll för kanonen. fvers. anm.