Göteborgsposten – 8 september 1873, sida 2

hängmattör och fyldes med skyttar, Englands röda flagga svajade från dv båda tagna spanska pansarsartygen. Alla väntade sig en allmän strid. De yngre officerarne och manskapet voro mest itriga, såsom förhållandet vanligen är. Helicon lopp först ut, passerande i linie med och stannande midt emot fästena och de upproriskes fartyg. Omedelbart derefter ångade de uppbringade spavska fartygen Vittoria och Almansa, försedda med britiska besättningar och följda af engelska örlogsskeppen Svwifteure och Triumph, ut från Escombrera förbi de upproriskes batterier och inom lätt håll från deras stora kanoner. Hart och Pheasant ligo qvar i Escombrera för att öfvervaka fästet San Julian och möta angreppet från intransigeutfartygen, tills konvojen väl klarat sig ut ur hamnen, etaedan man i hvarje ögonblick kunde vänta, alt insurgenternas fästen och pansarfartyg skulle samtidigt öppna elden. Deras hällning var hotande, oeh fartygen lågo väl placerade; men man besinnade sig, och intet skott lossades. De engelska fartygen Lord Warden och Torch samt en italiensk avisoångare hade aftonen förut bogserat handelsfartygen ut ur hamven. Ett amerikanskt och ett franskt pansarfartyg lupo ut samma morgon, likaså de tyska tregatterna Friedrich Carl och Elisabeth. Deremot qvarstannade tvenne italienska pansarfartyg för att åse hvad som skulle följa. Swiftsure och Triumph ha sedan dess i allt sköns lugn anländt till Gibraltar med Vittoria och ÅAlmansa!. Ena korrespondent till Times lemnar omständliga redogörelser för ställningen i Carthagena. Enligt desamma vill det synas som att den starkt befästade och med lifsmedel och andra förråder rikliga försedda staden skall komma att hålla sig ännu länge. Nedlemmarne af upprorsregeringen, som sjelf beherskas af tre eller syra beslutsamma mån, arbeta väl tillsamman och lydas villigt af de andra Intransigentes, nästan de enda af den från c:a 30,000 till 8000 personer nedsjunkna befolkningen som finnas qvar. De belägrande regeringstrupperna ntgöras endast af 3 till 4000 man under general Martinez Campos och äro ur stånd att göra något angrepp på platsen, på grund af deras ailtför ringa styrka och brist på stora kanoner. Ingentirng allvarsamt kan göras förr än general Pavia kommer, och då skall de belägrandes styrka uppgå till 12,000 man. Efiersom detta är allt, hvad Madriderregeringen kan efter så långe förberedelser samla, framgår det deraf, huru svag hon i sjelfva verket är. Denna svaghet ökas ännu mera af den ständiga tvedrägt sem råder bland de ledande männen i hufvudstaden. Den siste ministerpresidenten Salmeron, som åtminstone bjudit till med kraft att skapa ett bättre sakernas tillstånd än det under republiken hittills rådande, har med fullt fog velat först och främst återställa full disciplin inom armön och för den skull fordrat tillämpning af krigsartiklarne, hvilka naturligtvis påbjuda dödsstraff för insubordination och myteri. Men nu ha cortes till principen förkastst dödsstraffet, och Castelar, deras president, vill äfven ba dödsstraffet ur krigsartiklarne, fastän detta är up: penbart sjelsmord. Enligt de sista underrättelserna har schismen mellan dessa båda män gått derhän, att Salmeron hotat med att afgå. I så tall skall Castelar intaga hans plats, Huru skall väl en regering hinna under sådana förhållanden och i en sådan anarki något uträtta? Hvad carlistupproret i norr beträffar, känna vi derom ingenting annat faktiskt, än att Don Carlos verkligen slog vid Discatillo till baka regeringstruppernas angrepp, hvarjemto åsyna vittnen till striden äro enstämmiga i att skildra Don Carlos som en modig och osörvägen man, hvilken midt i kulregnet lugnt följde stridens gång. Af ett Madridertelegram vill det synas som att Don Carlos efter segren vid Discatillo ryckt med sina trupper ned mot Ebrofloden och till trakten af den vigtiga punkten Lobrono. Regeringsgeneralen Sanchez Bregua skall hafva skyndat att undsätta Logrono. Vid underrättelsen om hans ankomst dit, utrymde carlisterna sina ställningar. Bregua har, på marskalk Esparteros inrådan, skyndat efter dem. Från Jeminez.i Andalusien skrifves, att jordarbetarno framhärda i sin begäran om en delning af jordegendomen. 40 landtgårdar ha redan blifvit i denna provins nedbrända. Till Frankrikes sändebud i Wien har Anrmeaidanr manvkbkia Al llavunanet J