Göteborgsposten – 6 september 1873, sida 5

Det kan du vara säker om! ... Nå, hvad kallas det här brödet, då; De å ju e kryddlimpe, vet ja! Den skall jag också köpa, till minne af dig, tillade hertigen skämtande. Vackert minne, som han kanske äter upp till frukost! Men jag tycker om honom, för han tyckes vara en snäller karl. Säg mig nu, kära kulla, hvar du är hemma. IIvarför vill han veta det, då? Jo, för det jag är dalkarL. Det är visstom, det! menade kullan, tviflande. Det är säkert att jag tillhör Dalarno! betygade hertigen muntert. Nej då, han är inte någon dalgosse, för de hör jag på talet, påstod kullan. Isar du inte hört att de kalla mig för dalmasen ? frågade hertigen, skrattande. Jag känner honom ju inte, och inte har jag hört det heller. Hertigen såg sig omkring, förmodligen för att söka upptäcka några fattiga barn, åt hvilka han kunde dela med sig af kullans brödförråd. Hvad ser han efter? Kanske väntar han på frun! Nej, hon sofver än. Kors i je! Sofvor ho än? Då får han inte något kaffe när han kommer hem. Nej, inte något som hon kokat, åtminstone. Ja, herrskapet har väl piga, kan jag tro?X Du gissar rätt, svarade hertigen, skrattande,