Göteborgsposten – 5 september 1873, sida 2

FO 7162 från Utlandet Eoligt till oss ingångna telegram, skall konung Victor Emanuel af Italien d. 20 d:s afresa till Berlin, åtföljd af såväl sin premierminister Minghetti som sin utrikesminister Venosta. Denna resa har länge varit under förhandling och utgjort föremål för de djerfvaste kombinationer i den utländska pressen; och dessa kombinationer ha efter fusionssammarkrädet i Frohsdorf fått ökad betydelse. De italienska tidningarne hafva naturligtvis med spänd uppmärksamhet följt susionsfrågan i Frankrike. Summan at dess politiska utvecklingår har varit denna: Redan den nuvarande regeringen i Frankrike känner sig icke tillräckligt stark att motstå de presterliga agitationerna. Skulle en grefve at Chambord komma såsom IIenrik V på tronen, så är fara värdt, att den franska politiken skall komma att gå i en riktning, som skall söka sitt stöd i Vaticanen och derigenom äfven blifva, minst sagdt, ovänlig mot konungariket Italien, som representerar den nationala staten gentemot den krigiska kyrkan (ecclesia militans). De organer, som slutit sig till grefvens at Chambord parti, föra åtminstone ett språk, som måste väcka Italiens misstro. De ropa öppet, och i deras rop instämma alla dessa tusental pilgrimer som i år genomkorsa i de mest olika riktningar Frankrike, att Henrik V:s utropande till Frankrikes konung skall innebära påfvens återinsättande i sina förlorade rättigheter, hans beklädande på nytt med verldslig makt; och då detta senare ej låter sig göra, utan konungarikets skadande, måste man ju antaga, att en bourbonsk restauration i Frankrike skulle öppet bryta med konungariket Italien, ja, kanske tillochmed vilja skrida till ett krig emot detsamma för kyrkans skull. Afven om det icke skulle gå så långt, skulle dock med nödvändighet följa at det stöd Vaticanen med säkerhet skulle erhålla i Frankrike, att den påfliga regeringen skulle åter börja att betänkligt trakassera den italienska, sprida oro bland befolkningen och i hög grad försvåra det inre arbetet på skapande af lugn, frid och ro, genom hvilket Italien endast kan hysa hopp om att motse en verklig national pånyttfödelse. Den stämning, som detta tidningarnes språk framkallat i sjelfva Italien, har naturligtvis noga uppmärksammats af Tysklands politici. Geuom osficiös medverkan utgifves i sjelfva Italien en tysk tidning, Italienischo Nachrichten, hvilken med sträng konseqvens städse framhållit den gemensamhet i intressen, som alltmer och mer framträder mellan Tyskland och Italien. Det tysk italienska bladets artiklar ha troget återgifvits af en viss del af såväl den italienska som den tyska pressen och sålunda blifvit en ganska vigtig hopknytningslänk. Den tankeutveckling, som härvid gjorts, har i det hufvudsakliga gått ut på följande: Det eniga Tyskland och det eniga Italien äro i sjelfva verket tvenne moderna nationalstater, hvilka i sjelfva grunden fått sitt nuvarande utseende genom de resp. nationernas enhetssträfvanden, men häri främjats genom sin olika ställning till Frankrike, Det nya Tyskland har rest sig på det franska kejsardömets ruiner och det nya Italien har rest sig genom medverkan af samma kejsardömes segrar. Men den anda, som nu gör sig gällande i Frankrike, är alldeles motsatt den, som ledde kejsardömets politik i Italien. Då denna gick ut på att i detta rike skapa sig en stark bundsförvandt och derför måste förhjelpa det i att nedbryta pålTvedömets verldsliga välde, vill man deremot nu