Göteborgsposten – 5 september 1873, sida 2

hetsstaten. Vaticanens trådar sträcka sig också vidt och utgrena sig isynnerhet mycket öfver Tyskland. Under det man i Vaticanen söker påskynda fusionen och det legitimistiska konungadömets återupprättande i Prankrike, sträfvar man samtidigt att utså oenighet inom den nya tyska enhetsstaten. Vaticanens anhang, prelater, kända och hemliga jesuiter, prester, hofmän och andra, har anknytningspunkter öfverallt i Tyskland. De finnas till stort antal vid de olika småstatshof, som ännu finnas qvar, och till ännu större mängd kringsvärma de fördrifna tyska konungaoch furstefamiljer, hvilka på goda grunder äro fientliga mot Preussen eller det preussiska Tyskland. Medan de vid hofven sålunda underblåsa de partikularistiska intressena och ej sällan skapa icke ovigtiga hinder för enhetsarbetet, begagna de sig äfven af den starka socialistiska rörelse, hvaraf Tyskland är anfrätt och hvars verkningar ännu icke kunna öfverskådas eller beräknas, emedan i detta hänseende i Tyskland pågår ett arbete på djupet, tör hvars våldsamma eruptioner vi hört varmhjertade tyska patrioter uttala stora sarhågor. Samtidigt här medföra prelaterna krig mot den tyska enhetsregeringen och isynnerhet mot den preussiska, hvars lagar och påbud de öppet håna, under det de å andra sidan ingitva massan af katolikerna tron att de lida förföljelse för sin tros skull, Till mötande at dessa ständiga stormar har statsmakten i Tyskland förberedt de mest energiska kraftåtgärder. Den har å ena sidan under arbete märkliga lagar på arbetslagstiftningens område, medelst hvilka den hoppas undertrycka efter hand den socialistiska rörelsen, eller åtminstone förlama dess verkningar. Å andra sidan har den på tabulan öppet satt frågan om kyrkans och statens ömsesidiga berättigande. Romerska kyrkan erkänner som bekant inga andra biskopar, än dem som påtven utsett, och inga andra prester än de af nämnda biskopar ordinerade; och hafva biskoparne för dessa presters och andliges bildande stiftat särskilda seminarier hvar i sitt stift, der de vaticanska lärorna undervisats. Bland dessa läror ingår sedan sista konciliet i Rom äfven den af detta koncilium antagna dogmen om påfvens ofelbarhet, hvilken ger honom en makt bl. a. öfver allt presterskapet, mot hvilken ingen vädjan till högre rätt kap göras, såsom förr då man från påfvens domslut kunde vädja till konciliet eller kyrkomötet, hvars beslut gälde högre än älven den romerske biskopens eller påfvens. Nu, heter det, är den ofelbare påfven en vän af en monarkisk restauration i Frankrike, hvilken skulle sätta den italienska enhetens förmente fiende och vännen af återställandet af påfvens verldsliga makt på tronen. Men hvilken konung eller president Frankrike än får i spetsen för makten, skall han, för att kunna hålla sig uppe, vara nödsakad att förbereda ett nytt krig med Tyskland för att återgisva Frankrike dess genom Tysklands segrar till stor del förlorade politiska inflytande i Europa. De presterliga agitationerna i Frankrike för den monarkiska restaurationen utstöta också gälla rop ej allenast mot den italienska konungaregeringen, utan äfven emot Preussen, och begagna sig i detta hänseende med framgång at de naturliga sympatierna för de af Preussen eröfrade provinserna Elsas och Lothringen. Då nu Vaticanen äfven beberrskar det Katolska presterskapet i Tyskland, är det tydligt, att detta presterskap ätven arbetar för såväl Tysklan s åto upplösning i smärre förbundsstater som emot den tyska enhetsstaten. Ett helt nät är spändt, med utgångstrådarne i Vaticanen, öfver Frankrike och Tyskland, och de tyska katolska prelaterna och presterna anses derför arbeta i statsfientligt intresse, Derför, menar man i Berlin, måste staten ha kontroll öfver dessa katolska prelater och prester. Derför skapas en ny kyrkolag, som gör diskoparne beroondo at staten, beröfvar dem rätten att hålla egna seminarier som ej stå under statens kontroll och fråntager dem makten att ordinera prester, hvilka ej genomgått de af staten inrättade uviversitet, der naturligtvis en helt annan teologisk bildning bibringas dem än vid Vaticanens seminarier. Således, herer det, ha Tyskland och Italien alldeles gemensamma intressen, hvilka nu för ögonblicket mest hotas af den tillämnade legitimistiska monarkiens återställande i Frankrike. Detta återställande kan naturligtvis icke förhindras, men för dess söljder kunna Tyskland och Italien trygga sig genom ingåendet af ett närmare förbund, hvilket i så fall skulle vara liktydigt med den europeiska fredens bevarande. Sådant är det språk, som förts af de ofsiciösa organerna i Berlin och Rom, och den omständigheten, att konung Victor Emanuel om några dagar afreser till Berlin i sällskap med sina. främsta ministrar betraktas derför som ett bevis att de förberedande underbandlingerne äro afslutade. Ett telegram från England har meddelat den underrättelsen, att Gladstono skall hafva för afeigt att afskafla inkomstskatten. Denna underrättelse, som ingår kort efter det Gladstone närmat sig de radikala ännu mera än förr och upptagit Bright i kabinettet, skall helt säkert öfvarraska många, alldenstund inkomstskatten varit en af Nanchesterskolans ifrigast förfäktade principer. I England är man nu en gång sådan Hänföralsaen för fri