Göteborgsposten – 4 september 1873, sida 1

uttryckts i ord, men ej i handling; ty, högtz ärade damer och herrar! Blanche är ännu vid nära femtio års ålder — pebersvend (ungkarl). Detta humoristiskt qvicka inpass, som ingen hade anat skulle komma, framkallade stormande applåder, och Blanche var ingalunda den som skrattade minst. Till sist tog d:r Gumeelius till ordet. Ilan var visst icke någon vän af uppresningar, yttrade han, men fall inträffade dock, då de måste ske, och ett sådant trodde talaren nu vara inne, nemligen en allmän uppresning — från bordet. Dessförinnan ville ban både som målsman för de inbjudna och som den troligen äldste i laget (71 år) nu följa den gamla goda svenska seden att hjertligt tacka för riklig förplägning. Efter uppbrottet från bordet begåfvo vi oss i våningen nerunder, der, sedan Åkafse med aveck (som garconerna på Stockholmskafeer uttrycka sig) serverats, bålar framsattes, och så började talen och skålarne ånyo under den gladaste stämning. Nu töreslog statsrådet Stang en skål för d:r Gumeelius, den värderade skalden, den öfvade talaren, den hjertlige och välvillige mannen, som ännu icke på många år behöfde äta af Idunas äplen —, och derefter en skål för Blanche, den snillrike författaren, den glade talaren —. Den ende som icke kände sig riktigt belåten var dock gamle Matts Pehrsson. Kan bror — frågade han Blanche — säga mig, hvarföre den skålen hej ördes af, som jag skulle svarat på? — Den blef sannolikt bortglömd i brådskan, svarade Blanche under en ogillande rörelse med hufvudet. — Nå ja — anmärkte den förre — det kunde nu göra detsamma. Errarne redde sig rätt bra hutan min hjälp —. På aftonen, då vi återvändt till hotellet, var Blanche uppgifven af trötthet, och den förra oron öfver, hvad de skulle säga der hemma, återkom; men den fördrefs snart nog med erinringon: Pistol — eller middag. Efter förloppet at ännu några särdeles angenämt tillbringade dagar i Kristiania och i dess vackra omgifningar, ständigt med utsökt välvilja mottagna af dem vi besökte, återvände vi till våra hem. I Göteborg sammanträffade vi med åtskilliga bekanta, af hvilka isynnerhet en — som då och länge efteråt uppträdt med mycken animositet mot Norges storthing, men som sedan förändrat signalerna och nu till skyarne upphöjer storthingets hållning — var särdeles gramse öfver den hyllning, som kommit Blanche till del. Det har varit ett stort nöje för mig, alt under nedskrifvandet af dessa rapsodiska skildringar i minnet återkalla all den välvilja, som visades mig under den i alla afseenden angenäma sejouren i Norge. Om några af dem, som då visade mig så mycken vänskap, ännu ha mig i sin hågkomst och läsa dessa rader, så sänder jag dem ett hjertligt: tack!