Göteborgsposten – 3 september 1873, sida 1

— Jag har ej sett mylady, sedan ni for, svarade lorden. Jag har väntat här en hel timma — jag har beställt middag. Ni har ej ätit någonting i dag, kan jag förstå, Iregaron? ö — Nej, jag har ej ätit någonting. — Det går ej an, min käre gosse. Honor är räddad — en känsla säger mig det. Huru skall ni kunna hjelpa henne, om ni gör er sjelf sjuk? Ni måste gå till sängs och sofva till morgonen. — Jag skall gå ut igen efter middagen. Jag kan ej sofva, mylord, under det hon kanhända är i fara. Lady Rothsmere kom ut från sitt rum åtföljd af sin kammarjungfru, och sir Hugh berättade resultatet af dagens efterspaningar. — Gjorde ni ej förfrågningar i något hus vid vägen, till hvilket Honor möjligtvis kunnat taga sin tillflykt, sir Hugh? frågade mylady. — Vi gjorde förfrågningar i ett eller två hus, men ej i alla, svarade baroneten. Sträckan mellan Somersham och Cypresslunden är glest bebodd. Jag skall åter begifva mig ut och göra förfrågningar i hvart enda hus. Ja, ni har rätt, Honor har sannolikt kommit utmattad till någon hydda vid vägen och stannat der. — Om ni i dag åter begifver er till Cypresslunden, måste äfven jag fara dit, sade grefvinnan. Denna spänning och overksamhet är förfärlig, outhärdlig. Jag längtar efter frisk luft, längtar efter medvetandet, att äfven jag uträttar något.