Göteborgsposten – 1 september 1873, sida 1

— —k— — — ven fått den föreställningen, att vår diplomatiska kår egentligen endast är en lyxartikel, att Sverige på sein höjd bör vara representeradt hos stormakterna och med så knapp aflöning som möjligt. Det är således alls icke underligt om unga män med skicklighet, men utan förmögenhet, ej söka sig in på en bana, der befordringsutsigterna äro mörka. Att hafva tillhört den ministör som utarbetade och med så glänsande talang försvarade den nya riksdagsordningen torde redan räknas som en stor utmärkelse. Den tillkommer äfven grefve Manderström; men den blef honom dyrköpt. I den nya riksdagen invaldes ganska många, som visserligen voro särdeles belåtna dermed; men hvilka duck med saknad blickade tillbaka på den gamla ståndsrepresentationen, och icke kunde förlåta ministören De Geer som besegrat dem. Om frih. Knut Bonde icke blifvit undanträngd af rektor Siljeström vid riksdagsmannavalet för Södertörns domsaga 1866, så hade ban sannolikt med stort nöje sjelf skolat utföra den befattning med regleringen af tredje hufvudtiteln (anslagen till utrikes-departementet) hvilken nu öfvertogs at hans frände frih. Johan Liljencrantz. Frib. Knut Bonde, som användts i en extra ordinär beskickning till Paris, då han till kejsar Napoleon öfverlemnade konung Oscars porträtt och ansåg sig väsendtligt hafva medverkat till marskalken Canroberts mission till svenska hofvet, trodde sig säker om en hög ministerpost, men motverkades af grefve Manderström, hvilken lika så väl som alla andra kände nämnde frih:s rodiplomatiska öppenhet. De materialier som frih. Bonde träget samlat, öfverlemnade han till frih. Lljencrantz och de tillgodogjordes i bans vid 1867 åre riksdag väckta motion om inskränkning i anslagen till utrikeskabinettet. Den medtörde väl icke då åsyltad verkan — neml. grefve Manderströms fall såsom utrikesminister —; men de frö, som motionären utsått föllo dock i en tacksam jordmån. Vid påföljande riksdag, då en stor åtrå hos ganska nånga visade sig att medverka till beslut, som åtminstone väckte uppseende, då t. ex. den på det diplomatiska området naturligtvis iullt hemmastadde representanten från Maspelösa, hr Carl Andersson, upplyste, att Sveriges envoy6 i Paris Åuträttat så litet som möjligt, och att Sverige i Konstantinopel hade ett ombud, som icke ens egt förmåga att realisera en statens egendom — gick det lätt för Big, att göra en sådan nedsättning i anslagen på tredje hulvudtiteln, hvarigenom en dekonfityr bereddes grefve Manderström och med den beräknade pålöljden, att han begärde och d. 4 juni 1868 erhöll afeked från chetfsplatsen för utrikes-departementet, hvilken han då i tio år innehalt. Den reella minskningen på utrikes-departementets budget blef ch är fortfarande en bagatell. Den politiska eller parlamentariska segern som vanns genom grefve Manderströms aslägsnande var också af ringa verkligt värde; men den stora vinsten vanns dock att de många Åintransisentes från d. 7 december 1865 — de som 1å blefvo besegrade, men icke krossade — ör att begagna grelve IIenning Hamiltons utryck — lyckades redan nu, dock med landtnannapartiets nödvändiga biträde, att utkräfva nämd på en medlem at ministören Da Geer. Det var ock af samma högsivnade motiv som derefter älven statsrådet Lagerstråle och länsre fram frih. De Geer aflägsnades från konseljen, — hvanill, i afseende på den sistnämnde, äfven en utanför representationen stående kraft medverkade. Det är sannolikt, att grefve Manderström ned en känsla af saknad lemnade det verksamhetsområde åt hvilket han under en så ång följd af år egnat sina bästa krafter, och ler han äfven utom Sverige förvärfvat sig ot kändt och aktadt namn; men han hade allt tör stor erfarenhet at lifvet för att nedtyngas af ett nederlag, hvars rätta anledning ingen bättre än han kände, och hvilket i alla händelser icke satte den ringaste fläck på hans karakter eller hans stora kavacitet. Utrikesdepartementet var honom alltid lika kärt; ofta sågs han under deu regelmårsiga vandringen ull det nya embetsrummet — kommerskollegium — göra besök i utrikeskabinettet, och det är otvifvelaktigt att han för sina efterträdare var både ett lexikon och en god rådgitvare. Sitt kall som president i kommerskollegium skötte han pligttroget och med stort introsse. Hans stora förmåga att snabbt sätta sig in i och skarpsinnigt öfverskåda hvarje fråga, jäfvades icke heller der, ej beller de: vitsord som han förde med sig dit, som en rättrådig och mot alla underordnada välvillig Al Af