Göteborgsposten – 26 augusti 1873, sida 2

Carl Fredrik August Wilhelm af Braunchweig, en nära srände till den engelska koungafamiljen, efterträdde i regeringen öfver ertigdömet sin fader under förmynderskap af anglands prinsregent. senare Georg IV. Mynlig 1823, uttömde den unge hertigen så fort sina undersäters tålamod, att han år 1830, det örsta året för de moderna revolutionerna, förIrefs af dem. Hans regering måste ha varit semmerlig, ty fördrifningen gillades af sjelfva den tyska riksdagen år 1830, hvilken förkla rade honom oduglig att regera och i stället upphöjde på hertigstolen med hans onkels samtycke, Englands konung Wilhelm IV, hans broder, den nu regerande hertig Wilhelm af Braunschweig. Ifrån denna stund gick gelfernas arflöse ättling i landsflykt, der han med I en ofantlig förmögenhet, men brist på moralisk pligtkänsla gjorde sig tvetydigt uppmärksammad af Europas allmänhet. I Hans vilda uppförande både i den engelska och den franska förstaden utestängde honom först från engelska hofvet och derefter ätven från Tuileriernas mera öfverseende salonger. Hertigen, hvars inkomster skola ha utgjort en million om äret, var en fulländad epikur och hyste en sådan vurm för juveler, att han förskaffade sig kanske den vackraste samling af sådana, som någon enskild person egt. Men njutningen i dessa båda böjelsers tilltredsställande skuggades af en sällsam ödets ironi — han pinades neml. på det högsta af den dubbla fruktan för förgiftning och för att bli bestulen. Hans besynnerliga åtgöranden emot dessa faror väckte först löje, men då de blandades med andra handlingar af mera tvitvelaktig karakter, följde som sagdt uteslutningen från hofkretsarne, så att, fastän han var nära slägting till Englands konungar Georg IV och Wilhelm IV, fastän han var förtrolig vän till Louis Bonaparte, innan denne blef sransmännens kejsare, hertig Carl Braunschweig likväl aldrig blef någon välkommen gäst hvarken vid bofvet i St. James eller i Tuilerierna För en generation sedan voro hertigens af Braunschweig bedrifter samtalsämnet i London life, och senare pratade Paris om bans beaynnerligheter och diamanter. Så länge kejsardömet bestod, bodde han i Paris och slöt sig mycket till den kejserliga familjen. Han upprättade också först ett testamente, hvari han utsåg den kejserlige prinsen till sin untversalarfvinge, sannolikt derför att kejsar Napoleon i hemlighet amekte hans inbillning med hoppet om, att franska vapnen skulle återuppsätta honom på sina fäders herskarestol. Han öfverlemnade tillochmed till kejsaren en förteckning öfver alla sina tillgångar och sina juveler; hvilken förteckning sedan fanns i Tuilerierna efter kejsardömets fall, utgafs bland de napoleonska papperen och blefvo anledningen till den allmänna tron om de stora skatter, kejsar Napoleon skulle ha sjelf samlat. Kejsarens fall dref äfven hertigen från Paris och Frankrike, och han nedsatte sig i Gåenere, der han upphäfde sitt förra testamente och gjorde sagda stad till sin universalarfvinge. Sålunda blef den kejserl. prinsen beröfvad ett så betydande arf just vid en tid då han bäst behöfde det. 2:2 — L— 2