Göteborgsposten – 26 augusti 1873, sida 1

E —!;— ———— Ä af dem, som icke tröttna att rikta de skarpaste förobråelser emot dess politik. Man får ovilkorligen det intrycket, att tyskarne anse det lilla nordiska folket för en jomnbördig motståndare, och finna att här icke passa de tillviteleer för frivolitet och lättsinne, hvilka esomoftast utslungas mot Frankrike och äfven Österrike. Danskarne beskyllas för öfvermod, -hårdnackenhet o. s. v., men aldrig för slapphet. Ryssarne och tsjeckerna kunna kallas Åelaviska barbarer, men liknande öknamn, tillegnade danskarne, skulle förlora sin udd, vara slag i luften. Man ser häraf, att tapperhet och fosterlandskänsla icke sörsela att göra sin verkan på en ärlig fiende. Oss har det alltid förefallit som en ömklig jargon, när somlige storpratande landsmän talat om danskarnes veklighet. Det är sannt, att deras munart för svenska öron låter som en förplattning af vår egen. Vi pläga gyckla med de blöta konsonaterna, de skorrande r-en 0. 8. v., ocn vär fåfänga vill gerna spåra den anborna svenska -manligheten och ridderligheten i de öppna a-ljuden, den mera prononcerade accenten, som vi bevarat från det gemensamma fornmålet. Men det -heroiskaligger sannerligen icke i språket, och vi för vår del kunna aldrig glömma, att danskarne ensamme bland alla nordbor i senare tider hafva klädt blodig skjorta för fäderneslandet och bestått profvet såsom män, fastän de dukat under för öfvermakten. Författaren till ofvanstående arbete hyser synbarligen icke blott aktning, utan äfven tillgifvenhet för Danmark. Han beklagar, att ni följd af nationalhatet Nordens andliga lif sedan ett fjerdedels århundrade blifvit lika så främmande för tyskarne som för danskarne den samtidiga kulturutvecklingen i Tyskland?. Hvad det senare beträffar, tro vi, att han misstager sig. Om det också till en del är sannt, att den danska allmänheten sedan åratal tillbaka hemtar sin kännedom om de tyska förhållandena uteslutande ur Köpenhamnstidningarnes tendentiösa smädeartiklar, är likväl ingalunda det tyska språket verpönt i Danmark. Han nämner ju sjelf på ett aunat ställe, att nyare vittra arbeten af tyska författare, såsom t. ex. Auerbach öfversättas på danska och med välvilja emottagas af kritiken i Köpenham. Men vi få väl tro honom på hans ord, då han beskärmar sig öfver okunnigheten i Tyskland rörande allt skandinaviskt. Ett par allmogeberättelser af norrmannen Björnstjerne Björnson, ett halft dussin romaner af den svenska författarinnan Sopbie Schwartz(!) och dikten IIjortens Flugt af dansken Christian Winther äro nästan de enda literära alster från de tre nordiska konungarikena, hvilka under loppet af det sista fjerdedelsårhundradet blifva genom öfversättningar bekanta för den tyska allmänheten. Nyutkommen dansk eller svensk litteratur står icke lin. Också synes författarens egen kännedom om de skandinaviska förhållandena icke sträcka sig utom Danmark och i viss mån Norge. Sverige är för honom tydligen en terra incohnita. Det medgifves villigt, att den yngsta svenska litteraturen i bellettristiskt afseende har varit mer än mager. Men i dess ställe torde vi hafva åtskilligt annat att bjuda på, som kunde intressera den främmande iakttagaren. Den industriella utvecklingen har på senaste tiden tagit jättesteg hos oss, och de svenska politiska rörelserna under de sista två decennierna sakna väl icke sin wärkvärdighet derföre, att de hafva vuxit naturligt fram ur de historiska förutsättningarne, såsom vårt lynne nu en gång är, att de, utan skryt taladt, vittna om större mognad och alltså hafva försiggått med mindre buller och bång, med mindre slöseri af högtflygande känslosvall och poetiska fraser, än fallet har varit hos våra bröder i vester och sydvest. Dock, vår stund varder väl en gång kommande. Till dess få vi beskedligt hålla oss i skuggan, och unna Danmark och Norge att göra les honneurs för främmande. Hr Strodtmann är en ganska produktiv skriftställare. Utom egna poetiska arbeten har han offentliggjort många öfversättningar från flera af de nyare kulturspråken. Särskildt har kan, i hvad på honom ankommit, sökt afhjelpa den ofvan antydda bristen på tyska tolkningar af yngre skandinaviska författares skrifter. Sålunda har han förtyskat Ibsens Kongsemnerne och 4De Unges Porbund, Brandes ÅIIovedströmningor, Bergsöes ÅFra Piazza del Po. polo 1. m. Att döma af de profbitar, som förekomma i den nu föreliggande boken, ha han lyckats att ganska väl träffa originalens ton och egendomligheter. wä— Q att få ens i boklådorna i Hamburg eller Ber