Göteborgsposten – 26 augusti 1873, sida 1

utmattad ner bland några buskar, innan hon kunnat nå förstugudörren. — Jag — jag kan ej stanna här! mumlade hon. De skola finna mig här. Jag måste gå vidare. På händer och knän kröp hon öfver en gräsvall in i ett tätaro snår af vinbärsbuskar, hvilkas tjocka löfverk räckte ända nor till marken och fullkomligt dolde henne. IIon hade knappt hunnit in i denna gömma, förr än ryttaren kom ridande. Ilan höll stilla vid porten, som lyckligtvis blifvit igenskjuten, och uppgaf ett rop i syfte att väcka husets innovånares uppmärksamhet. Det hade åsyftad verkan. Ett fönster öppnades och en qviuna stack ut hufvudet helt öfverraskad. Ljud sådana som det hau låtit höra voro ej vanliga på denna ensliga väg och vid denna tid af dygnet. Grimrod lyftado på hatten för qvinnan. — Ursäkta mig, sade han artigt, men jag är på spaning efter min dotter, som ej är vid sina sinnens fulla bruk och i sådant tillstånd flytt från sitt hem. Vid den här tiden bör hon vara någonstädes här i trakten. Har ni sett till henne, kanske tagit henne in i huset? — Nej, sir, svarade qvinnan. — Jag har då antingen passerat förbi henne, eller också är hon före mig på vägen, sade Grimrod. Det har ej varit några afvägar, så att hon kan ej ha lemnat den här vägen. Min måg kommer straxt efteråt, och han torde göra er samma fråga som jag gjort. Min dotter är ej mer än sjutton år gammal och har ett högst i ögonen fallande Å