Göteborgsposten – 25 augusti 1873, sida 1

ställe till firande af grundstenens läggande till sitt samlingsoch föreningshus ; och redan i dag stå vi under eget tak. Stolt och vacker reser sig stommen till huset, sjelf ett uttryck och ett bevis för, att vår Herre gör stark i de svaga, att de många små krafterna kunna, om de rätt ledas och samlade verka i en riktning, åstadkomma stora ting. Mången hade vid åsynon af det uppåtsträfvande huset gjort sig spörsmålet, huruvida detsamma i sjelfva verket vore af nöden, om det en gång skulle visa sig vara ett verk i godo, med lyckliga resultat. Tal. ville besvara dessa spörsmål efter sin öfvertygelse. Det är med friheten som med blommorna, hon behöfver ljus och kraft för att kunna rätt utveckla sig i anda och sanning; i mörkret tvinar hon och dör. Genom ljuset blir friheten medveten frihet; hon är ej längre blott en yttre fras, utan hon intränger i samhällskroppen och blir ett af dess lifsvilkor. Ett iolks medvetna frihet har till sin förutsättning det fria ordet — det fria ordet i tal och skrift, på talarestolen och i pressen. Genom det fria ordet göra samfundets medlemmar sig kunniga om sina rättigheter, men äfven om siua skyldigbeter, ty den frihet, som blott vill veta af rättigheter utan motsvarande skyldigheter, är sjelfsväld, är, för att begagna en hög persons nyligen salda yttrande, spansk frihet, men icke svensk. Och inom dessa murar skall det fria ordet, fribetens förutsättning och dess lif, hafva sitt hem: må det här aldrig beläggas med bojor! I bören icke tro, att det blott är kungar och prester och embetsmän, som sky det fria ordet: i våra dagar göra arbetarne sjelfva alltför ofta försök att qväfva det, när det ej ötverensstämmer med deras förut fattade mening. Nej, må bär det fria ordet i all tid; så länge dessa murar stå, ljuda ohämmadt, af hvilken tunga det än uttalas, hvad än dess mening må vara inom laglighetens gräns! Många och vigtiga frågor rörande arbetarne och det öfriga samhället stå i vår tid på dagordningen. Lagstiftare, statsmän, tänkare och andra sysselsätta sig i nästan alla länder ifrigt dermed, ätven i vårt land. Af alla de konferenser, möten och kongresser, som härom hållas, synes onekligen en ny och i många hänseenden omfattande lagstiftning för arbetet och arbetarne komma att framgå. Arbetarne böra glädjas deröfver, ty de skola derigenom sjelfve allt mer och mer frigöras från godtycklighet. Men å andra sidan skola de äfven få sina skyldigheter lagbundna; och härigenom skall faran för olyckliga klassbrytningar bäst uudanrödjas. Bland dessa frågor vill jag särskildt nämna en, neml. den om aftalet mellan arbetsgifvare och arbetare. Arbetsgifvaren måste kunna vid kontrakts ingående om ett arbetes utförande beräkna utgifter till sina arbetare och tillgången på dessa. Så som det nu är, inställa arbetarne ofta just under en sådan kontraktstid arbetet, för att tvinga den i nöd stadde arbetsgifvaren att höja daglönen. Härigenom blir ej denne ensam utan många andra lidande, och hvarje sådan arbetsinställning inverkar alltid mer eller mindre störande på samhällsordningen. Tydligt är, att den nya arbetslagstiftningen skall söka att förekomma detta samhällsonda genom att föreskrifva för både arbetsgifvare och arbetare bindande kontrakt, för hvilkas elterlefnad de strängaste bestämmelser komma att uppställas; ja, i Tyskland och England talar man öppet om att göra ett dylikt kontraktsbrott urbota, och det är mer än möjligt att denna åsigt skall komma att vinna allmänt fotfäste. Saken är ytterst vigtig, och det torde vara skäl att arbetarne sjelfve, till förekommande af ensidighet, uttala häröfver sitt fria ord, med fordran om alla parters jemlikhet inför lagen äfven i afseende på straff för kontraktsbrott. Den osäkerhet, som genom arbetsinställvingarne framkallats, förlamar efter hand i allt flera riktuiugar näringsverksamheten, hvilket nu visar sig bäst i byggnadsyrkena, något hvaraf arbetarne sjelfva lida, ty många skola derigenom komma att sakna tak öfver hufvudet. Den mindre industriens idkare klaga högt ötver arbetarnes sjelfsvåld, hvarigenom denna industri efter hand går nedåt, fastän den är nödvändig. Utan att tro faran vara så stor som den framhålles, är den dock tillräckligt stor för att tarfva mångsidig pröfning jemväl frön arbetarnes sida. Frågan om arbetarnes delaktighet i öfverlåggningarne om statens och kommuneps bästa kan ej mera falla och bör aldrig mera utplånas ur vår dagordning. Arbetarnes eget sociala lif, deras ställning till sina medmenniskor och till hemmet, må af oss allvarligt och moget pröfvas. Desslikes sättet att kunna bäst och med minsta uppcflringer trygga den orkeslöse arbetarens sista dagar mot armod och brist. Ja, hvem kan väl tälja dem, alla dessa spörsmål, som det föreligger oss att förhandla och pröfva vid det fria ordets ljus? För dem alla skall här finnas rum — här i dessa salar, hvilka ej heller skola vara stängda för det rena och förströende samqvämet — och här skall frihetens ljus vårdas af iftiga och starka händer. I denna öfvertygelse, i detta hopp, att denna vår byggnad aldrig må varda ett ofrihetens eller ofriders näste, utan städse ett frihetens, endrägtens och ljusets tempel, må vi alla helsa med fröjd denna stund, i hvilken kronan sattes på vårt, på Göteborgs Arbetareförenings samlingsoch föreningshus, öfver hvilket jag nedkallar Hans välsignelse, utan hvars faderliga hägn vi skulle arbeta fåfängt som deruppå bygga. Sedan sångarne afsjungit en sång och ett par musikstycken utförts, tågade den stora skaran, företrädd af fanor, standar, sångarane och musikkåren. till föreningens trädgård, der ärsfesten firades. Talarestolon beträddes först af ordf. professor E. o. Schoultz, som härvid gjorde en skildring af föreningens ställning under sista året, vidrörde frågan om byggnaden och sade bland annat att många trodt, det tföreteget skulle trycka föreningen ned till jorden, men tal. trodde att det skulle ännu faatare förena medlemmarne och det ligger i deras makt att göra byggnaden helt och hållet till sin, om de nemligen med enig och kraftig båg verka för denna goda sak. Samlället måste ega en stark grundval och denna utgöres af oss. Denna grundval bör vara god och sådan kan den blifva genom sann reli