Göteborgsposten – 23 augusti 1873, sida 1

3onniers Boktryckeri. a 1049, versation. Sjelfve Thjodolfr begagnar kanske sagornas tungomål såsom ombhölje kring ganska alldagliga kannstöperier. Och slutligen den store Jon Sigurdsson! Vi hafva verkligen svårt att i den beskedlige borgersmannen, som under Kristian den niondes milda spira lefver för sina studier i Köpenhamn eller Reykjavik, upptäcka Islands Garibaldi eller Markos Botzaris. Men saken har också en allvarsam sida. Så länge som möjligt vilja vi gerna tro, att H. T. gör propaganda för Island iche för att skada Danmark i den allmänna meningen här i landet, utan endast af sympati för den gamla sagoön. Men denna sympati förleder vår ärade kollega alltemellanåt till uttryck, som, ä:o de också ej så illa menta, likväl mycket lätt kunna missförstås af somligt folk. Att här upprepa sådana förhastade vändningar tjenar till iogenting, emedan det är temligen klart, hvartåt vi syfta. Det finns tillräckligt många fördomar qvar å ömse sidor om Sundet, fördomar, som skola skingras af en mera spridd historisk kunskap, men ännu så länge gerna sticka upp hufvudet, när det gäller att väcka ond blod. Också påminna vi oss att i en landsortstidning för kort tid sedan hafva läst en sammanfattning af II. T:s Islandsartikel under rubriken vett förtryckt folk! IIvad kan man annat vånta, när genom en minst sagdt haltande jemförelse vår broder Sörensen ställes i paritet med hundturken? Naturligtvis kan ingen hafva något emot, att man fäster den svenska allmänhetens uppmärksamhet på Islands angelägenheter. Tvärtom, ju mera kännedomen om brödraländerna utbredes, dess bättre. Men icke får map en sann föreställning om de närvarande isländska förhållandena, så vida de betraktas genom forntidssvärmeriets och Åden nordiska renaissancens glasögon. Och till allmänt vedertagna regler hör ju äfvenledes att taga notis om kvad motparten har att säga. II. T. upptager aldrig de danska tidningarnes invändningar. På sin höjd hakar den sig fast vid ett eller annat ord, för att få nöjet att persiflera de nationalliberales bornerade uppfattning. Det är derföre kanske ej så alldeles ur vägen, om vi meddela några faktiska upplysningar, hemtade dels ur Dagstelegrafen, dels ur Berlingske Tidende. Vi utelemna det förra bladets personliga utfall emot H. T:s utgifvare, emedan de icke vidkomma saken i fråga. Af H. T:s framställning eer det ut, som om den isländska befolkningen nu skulle befinna sig i en ovanlig jäsning, och att Tingvallamötet är ett förebud för ganska allvarsamma händelser. Men man känner sig betydligt lugnad, då man får veta, att sådana folkmöten alls icke äro sällsynta, utan höra till brukliga agitationsmedel, tout comme chez nous. De tre tolfterna med tillbehör äro väl icke märkvärdigare än t. ex. den vanliga midsommarsammankomsten vid Katrineholm. Den danska politiken får ett nästan djefvulskt utseende, om det vore sant, att regeringen med fast uppsåt arbetar på dryckenskapens befrämjande på Island. Lyckligtvis är det icke så. Vid sista altingssessionen år 1871 framlades ett regeringsförslag att lägga tull på bränvin, hvilken proposition till sina hufvudgrunder antogs af altinget, som dock ville, att förordningen icke skulle träda i verkställighet, innan författningsfrågan vore afgjord. Således ett litet experiment å altingets sida, å la -forenede venstre, för att icke nämna mera närliggande exempel! Emellertid utfärdades lagen af regeringen i alla fall, hvilket var alldeles i sin ordning, emedan altinget endast är en rådgifvande församling. ILvilket hiskligt förtryck! De 650 millionerna, som Island enligt hr Jon Sigurdssons uträkving har att fordra af Danmark, tyckas oss hafva en viss likhet (om man får jemföra smått med stort) med den räkning, som Förenta Staterna presenterade för skiljedomstolea i Gnåve. Något af krafvet är nog berättigadt och erkännes också från dansk sida. Men en stor del af den ofantliga summan har uppkommit på så sätt, att hr Jon Sigurdsson har beräknat Island till godo ersättning för handelns monopolisering under en följd af år. Med samma skäl kunde Göteborgs handelskår begära ersättniog af staten för den skada, som öfriga konkurrenter sordomdags ledo genom det gamla ostindiska kompaniets monopol. Och nu författningssakon. Det är bekant att Fredrik den sjunde lofvade äfven islänningarne en friare konstitution. Det är också sant, att detta löfte ej blifvit infriadt, men väl till märkandes, hufvudsakligen genom hr Jon Sigurdssons och hans partis helt och hållet negativa uppträdande. Den isländske folkhöfdingen uppstälde de djerfvaste anspråk och medgaf ingen afprutning. Han ville hafva allt eller mtet. Således hafva regeringens förslag gång på gång blifvit förkastade af alltinget. Likväl åvägabragtes åtminstone en lag (af d.