Göteborgsposten – 23 augusti 1873, sida 1

gäster sitta ned och yttrade för att få ett samtal igång: Ack, hvad Lindblom luktar godt! Den stackars ofrälse spratt till och började förfärad vädra omkring sig; han trodde sin vänliga värdinna om en förarglig pik der hon endast tänkt på en välment artighet — hon tänkte på blomman icke på studenten. Från Island. G. H. o. S. T. har en tid bortåt tagit sig särdeles af Island och dess ärenden. Ingen nordbo kan också utan en känsla af deltagande tänka på denna ö, som bevarat en stor del af våra fornqväden och sägner och i sin egen medeltidshistoria har att uppvisa ett så intressant prof af en politisk utveckling på rent skandinavisk botten. Kontrasten emellan den storartade forntiden och Islands nuvarande armod är sorglig, och mivsta gryning till en bättre dag måste af oss helsas med glädje. Vi äro fullt och fast öfvertygade derom, att i denna mening många Islandsvänner redan finnas och länge hafva funnits i hela Norden, utan att de derföre behöfva sluta sig tillsammans i klubbar och hålla lysande tal på folkmöten. Allraminst kan en sådan rörelse vara berättigad, om hon skulle riktas emot Danmark såsom Islands förmenta förtryckare. Det finns alldeles ingen analogi emellan Danmarks förfarande emot islänningarne (i parentes vilja vi föreslå H.-T., som ju ifrar för rent nordiska språkformer, att bortlägga det ledsamma och halftyska isländare) och turkarnes framfart i det olyckliga Grekland. Det är hvarken ädelmodigt eller historiskt sannt att lägga öns mänghundraäriga förfall Danmark till last. Den som känner den märkvärdiga isländska författningens historia vet, att staten grundlades af storättade höfdingar, som i ett oupptaget land ville fortsätta det af Harald Härfager krossade herseoch fylkeskungadömet. Republiken fick således genast från början en utpräglad aristokratisk hållning, och landets öden bestämdes hufvudsakligen af de täflande styrmannaätterna. Församlingarna å Tingvallarne hade ingalunda en så idyllisk anstrykning, som H.-T. vill gifva dem, då det heter, att Åöns män möttes till allshärjarting för att slita tvister och fastställa det lilla, men kraftiga samhällets enkla ordningsbud. Detta må passa vid en skildring af ditmarskernas eller de schweiziska urkantonernas bondesamhällen. Men nog tro vi, att Ramkell Frösgode eller Gunnar å Lidarände skulle le högt, om de fingo veta hvad en och annan tänker om derag fridsamma sinnelag. Deras vutida beundrare påminner sig säkerligen, hvad Are frode och Snorre Sturleson hafva att törtälja om striderna emellan hedningar och kristna. Han drager sig nog till minnes, att Njåls saga icke är den enda, som talar om en drabbning å altinget, och att mången höfding likasom den mångkunnige Snorre sjelf red till tings med ättahundra fullt väpnade söljesvenner. Det var ju de väldige Sturlungarnes strider inbördes och med andra ätter, hvarigenom Ialand till sist bragtes under de norske konungarnes herradöme. Fristatens undergång vällades af ett tygellöst höfdingaväldes uteväfningar, och den isländska författningen öfverlefde sig sjelf, emedan ingen motvigt emot de stores förtryck kunde påräknas inom landet. För öfrigt är det icke historiskt korrekt att med II.-T. påstå, att när Island förenades med Norge skedde det på grundvalen af full sjelfständighet. Derigenom skulle Norge kantänka ställas i en fördelaktigare dagar vis-å-vis Island än Danmark. Men det är ju allom kändt, att islänningarne oaktadt löttet att få behålla sin ursprungliga rätt påtvungos norsk lag, och att norske fogdar öfverallt tillsattes, under det att altinget nedsjönk till en tom skugga af hvad det varit. Dock tänka vi icke deraf hemta auledningar till jörobråelser emot Norge, lika så litet som vi ämna söka sak med Danmark, derföre att det icke af ett slags antiqvitetsvurmeri har återuppväckt Grågåsens statsinrättningar ifrån de döde. Dylika tillvitelser erinra lifligt om Heines tysk, som ville hämnas på fransmännen, derföre att Carl af Anjou anno 1268 halshögg Konradin af Hohenstaufen. Vare detta nog sagdt om Islands forntid, som för H. T. ter sig i ett så förföriskt ljus och så snöpligt skändades af de danska ränkerna. Vi frukta högligen, att afståndet och de stora minnena åstadkommit en likartad optisk villfarelse hos H. T. hvad Islands närvarande ställningar och förhållanden beträffar. De gammaldags isländska namnen, det vördnadsbjudande språket i tidningen Thjodolfr med dess ordstyrar o. 8. v., allt det der har onekligen en viss boUUet, som måste göra ett behagligt intryck på kännaren af den nordiska fornåldern. På Tingslätten vid Yxarå samträdde ju 36 valde män eller tre tolster, säger H. T. och tillägger i sin häntörelse åom i den gamla lagrätten, dervid förglömmandes, att i lagrättan (icke lagrätten !) suto ej mindre än 144 medlemmar. Men vi kunna ej dölja den misstanken, att dessa Sigurdar, Gudmundar, Thorvaldar o. s. v., när allt kommer omkring, äro helt enkelt hederlige och rättskafsoos män, hvilka icke likna de gamla landnomsmännen mera än vi andre nordbor, som nyttja färre kasusformer i vår hvardagskon