Göteborgsposten – 22 augusti 1873, sida 1

Sallskapet förbjöds således uttryckligen att lotsa i svenska lotsleder. Utanför desamma i Öresund, som enligt Kongl. Förordningen af den 9 juli 1862, angående lotsoch fyrinrättningarna i riket anses såsom öppen sjö kunde naturligtvis intet hinder från svensk sida finnas för sällskapet, att utöfva sin verksamhet, men icke får man dömma danskarne allt för strängt, om de med missnöje sågo ett sällskap, som icke fick befatta sig med lotsning i svenska lotsleder, likväl en längre tid ostraffadt tjenstgöra i de danska, synnerligen inom Drogden. Något bemyndigande att lotsa i Drogden eller andra danska farvatten har naturligtvis hvarken kunnat gifvas eller ifrågasättas af svenska regeringen. Fullkomligt oberättigad är följaktligen äfven den från vissa håll framkastade tanke, att sällskapet kunde göra anspråk på skadeersättning af regeringen för lidanden eller förluster till följd deraf, att det ej längre kunnat utöfva sitt yrke i danska segelleder. Att regeringen långe och med ospard möda försvarat sällskapets intressen lärer svårligen kunna bestridas, och om till följd af omständigheter, för hvilka ofvan redogjorts, detta icke till alla delar lyckats, kan väl skulden derför icke drabba regeringen. Snarare lärer detta till ej ringa del tå tillskrifvas lotssällskapets egna åtgöranden. Hade detta inskränkt sig till den verksamhet, som i ansökningen om betrielse från tullklarering m. m. angats, neml. idkandet af länglotsning mellan Kullen och Falsterbo ref-, skulle företaget säkerligen ej väckt det uppseende och allmänna missnöje i Danmark, som nu var händelsen, när, på sätt vi redan visat, sällskapets lotsbåtar brukade uppehålla sig, just på de punkter, från hvilka klokheten bordt afhälla dem, nemligen utanför Drogdens båda mynningar, hvaraf den norra, belägen midt för inloppet till Köpenhamn. De enskilda lotsarnas varmaste försvarare lära väl svårligen kunna påstå, att sådant skett med afseende å långlotsning mellan Kullen och Falsterbo. Att en dylik närgångenhet mycket menligt inverkat på underhandlingarnes gång är lätt att fatta. Minst sagdt besynnerligt förefaller ock att dessa lotsar, äfven sedan arresteringar och pligtfällningar börjat, icke iakttagit större försigtighet än som skett. Huruvida någon beräkning låg derunder, vilja vi för närvarande lemna oafgjordt. Vi skola i ett senare nummer till ämnet återkomma.