Göteborgsposten – 21 augusti 1873, sida 2

hvarifrån de tagas —, än att ett i och för sig gagneligt och nyttigt jerubaneföretag skall hänskjutas till en obestämd framtid. Vi kunna på det hela taget icke förstå, hvilken stor skilnad det är på att utländningar ega våra borgverk, skogar m. m. eller att de ega våra jernvägar. En snoan sak är, att intet kontrakt ingås, som utsätter oss för ett utlänskt öfvermäktigt ingripande i våra förhållanden. Tyskt kapital och tysk intelligens skola icke möta något fördomstullt mottagande i den gamla hansestad, som för långliga tider bar mer än tillräckligt fält på andra områden för sina medel, och vi helsa derföre detta första steg hjertligt välkommet. Ole Bulls konsert i Bergen sist. toradag, för insamlandet at medel för ett minnesmärke öfver Leif Erikson, var besökt af öfver 1200 personer eller så många lokalen kunde rymma. Så snart Ole Bull visade sig med fiolen i handen utbröt ett hejdlöst jubel med handklappningar och hurrarop, hvilka ofta upprepades under qvällens lopp. Vid konsertens slut ubringades ett länge lefve Ole Bull, beledsagade af väldiga hurrarop. Efter nya inropningar spelado konsertgifvaren med sin så egendomliga värma och innerlighet den bergenska nationalsången ÅJeg tog min nystemte Cither ibfende, hvilken nu som alltid väckte publikens entusiastiska bifall. Konserten, som gafs vi amerikansk stil, d. v. s. utan pauser mellan numren, var, säger bladet, den i alla afseenden bäst lyckade konsert Bergens publik tått fägna sig åt. Minnesvård öfver Wergeland. Åtskilliga akademici och korsträrer hade till storthingets president öfversändt en inbjudning, att genom en nationalsubskription i Norges hufvudstad resa en offentlig minnesvård öfver Henrik Wergeland. Denna inbjudning är af följande lydelse: Ännu är det enda minnesmärke öfver Henrik Wergeland rest af judar utanför Norges gränser. Men snart nu äro 28 år förgångna sedan hans död, och kärleken till hans minne har växt med hvart och ett af dem. I samma mån som folket lärt känna sig sjelft, har det uppskattat honom, som först insåg hvad det var, och det så träffande, att slägte från slägte måste gå den väg, hans andes ljus utstakat. Det är derför intet under, att den fosterlandskärlek, som i hans diktning eger ett evigt uttryck, och i hans rastlösa verksamhet åt alla håll under den tid i begynnelsen, då folkmedvetandet ännu icke var fullt uppväckt, erböll en manande makt, — att den nu vänder åter till honom sjelf. Fosterlandskärleken vill hedra sin yppersta sångare. Detta kan bäst ske, om det norske folkets representanter inbjuda till en minnesvård öfver honom, Han, som nationen för längesedan satt i högsätet, skall derigenom komma i åtnjutande af en ära, som är den största, vi som folk kunna erbjuda. I ödmjukhet framlemna vi detta förslag till storthingets president. I anledning häraf har nu följande adress utfärdats och är undertecknad af 65 storthingsledamöter: Under erkännande af Henrik Wergelands betydelse för den nationela utvecklingen, anse vi undertecknade, medlemmar af nu varande storthing, oss böra enligt den i ofvan stående gifna aumaningen inbjuda våra landsmän att teckna bidrag för att i Norges hnfvudstad resa honom en offentlig minnesvård.