Göteborgsposten – 21 augusti 1873, sida 2

Rättegåängsoch Polissaker. PollsllLeLAImmaren. Vildsint matrona. IIustru Christina Eriksson, gift med timmermannen Petter Eriksson och mor till den vanartiga mureriarbetaren (se G.P. p:r 185), var i måndags ånyo inkallad inför poliskammaren, att ansvara för sitt uppförande d. 10 d:s vid sonens häktande för stenkastning. Flera vittnen intygade att hustru Eriksson kommit liksom flygande till stället der ett par konstaplar skulle afföra sonen, rusat fram och tilvaka under skrik och skrän, samt med mindre vackra epitet förföljt dem ända till vaktkontoret. Afven der hade hon en längre stund fört oväsen hvarföre hon helt sonika fick tölja in i finkan en stund. För detta sitt vackra beteende dömdes hustru Eriksson att för skällsord och förargelseväckande uppförande plikta 25 rdr samt ersätta hörda vittnen. Gumman såg mäkta sur ut när domen 3lm es och hon längsamt aflägsnade sig ur domsalen Silfvertjusvar. Den 15 d:s bortstals ur köket till ett sommarnöje vid Partilleds jernvägsstation i Säfvedahls härad en gräddkanna af silfver. Dagen efter häktades såsom misstänkta för detta tillgrepp för snatteri straffade f. kronoarbetskarlen Hans Henrik Christiansson, boende under gården Grimmared i Frölunda socken och skorstensfejarearbetaren Anders Pehrsson, boende å Nya varfvet. Den förre innehade vid häktandet en dylik kanna. Vid förhöret påstod Christiansson att han för 5 år sedan köpt denna siliverkanna och att den var hans hustrus egendom. Egaren till den stulna kannan, grossh. J. Rubenson, har emellertid skriftligt intygat sin eganderätt till den hos Christiansson funna. Vidare sade denne senare, att han d. 16 d:s vid Klippan sammanträffat med Pehrsson och lemnat honom kannan att pantsätta. Pehrsson åter medgaf att han åtföljt Christiansson till pantlänaren Schmidt vid Breda vägen för att belåna ifrågavarande kanna, den C. påstått sig en stund förut ha hittat. Ilos Scbmidt blefvo emellertid herrarne anhållna och afförda till detektivkontoret. Pehrsson tillade att han aldrig innehaft kannan, ej heller visste han hur den kommit i C:s ego. Mälet blef remitteradt till Säfvedahls häradsrätt och införpassades Christiansson under tiden till cellfängelset. Pehrsson deremot fick vistas på fri fot. Våld mot polis. Garfveriarbetaren Henrik Andersson, boende i stadens 12:te rote, har anhållits för det han d. 16 d:s på aftonen på Mölndahlsvägen i rusigt tillstånd fört oljud och på annat förargelseväckande sätt uppfört sig. Han hade vid tillsägelse af öfverkonstapel Andersson att förbålla sig stilla blifvit alldeles vild och bl. a. tilldelat denne ett slag i ansigtet att blodvite följt. A. nekade för angifvelsen, och förklarade sig ha varit så drucken att han icke kunde påminna sig någonting. Flera inkallade vittnen afgåtvo emellertid så motsägande berättelser om förhollandet och några bade icke observerat A:s beteende att åklagaren yrkade målsegarens hörande som vittne, hvilket af poliskammaren bifölls. På grund deraf dömdes IIenrik Andersson att för fylleri och våld mot poliskonstapel böta 60 rdr och ersätta i målet hörda vittnen. En dansmästare. Arbetskarlen anders Pettersson, boende i Majorna, hade en dag i veckan öfverfallit arbetskarlen Carl Alb. Andersson, slagit mössan af honom och på annat sätt uppfört sig förargelseväckande. Detta inträffade å Breda vågen. Polisen kom att afstyra oväsendet och då företog sig Pettersson att dansa, hoppa, och vara särdeles litvad. Vid förhöret påstod han att han pro primo icke varit full och pro secundo endast på lek slagit af mössan på kamraten. Att han dansat engelskan för konstspelarne erkände han emellertid och ansåg alls inte något ondt dermed. För sitt förargelseväckande uppförande dömdes han dock att plikta 20 rdr och fick en varning att undvika alla saltomortaler och danssprång på allmänna platser. Rusiga sjömän. Besättuingskarlarne Carl Aug. 3roström och Oscar Ryberg, båda anstälda å ångfartyget Wadstena hade d. 17 d:s tillbringat några glada timmar å ett bolagsvärdshus. Utkomna derifrån träffade de på Tyggårdsgatan åkaredrängen Johan Petter Pehrsson. Denne visste icke ordet af förrän stryk haglade kring öronen på honom. Det var Broström som gaf Pehrssdn sin hyra. Poliskonstaplarne skulle då i sin ordning afföra Broström till vaktkontoret, hvilket en frihetsälskande neptunison icke godvilligt låter ske, men då trädde äfven Ryberg upp på valplatsen för att hjelpa kamraten. Detta tilldrog sig på Sillgatan. Konstaplarne drogo åt ett håll, Ryberg åt ett annat; Broström var offret. Slutligen segrade ordningsmakten och Ryberg fick