Göteborgsposten – 21 augusti 1873, sida 1

terna der klimatet är mildare. Men att skog i i äldre tider vuxit äfven på Dovresjäll framgår deraf att på bottnen i flera myrer mellan själlsträckningarne har påträffats dels stubbar, dels hela trädstammar af furu, af hvilket trädslag numera intet lefvande spår finnes och dessa omständigheter ha vetenskapsmännen ; vetat finna en bekräftelse på hypotesen att klimatet i dessa trakter fordom varit mildare än det nu är. Emellertid är Jerkin, trots sin ödslighet, under den varma årstiden flitigt besökt af botanister och jägare, hvilka derifrån göra utflygter till högfjällen. Engelsmän vistas der gerna och länge och äro väl sedda, emedan de äro guldtörande, och betala allt utan prut. Ju mera man lemnar Dovrefjäll bakom sig och kommer ner i Gudbrandsdalen desto pittoreskare blir trakten emellan de höga fjällsträckningarne; i de stora dalsänkningarne, der i regeln någon elf med våldsam fart går fram, är jorden bördig och väl odlad och temperaturen under sommaren ganska hög, hvarför kornet, som hufvudsakligen odlas här, går högt till själlsk. Men ovanligt är icke att under den kortare sommaren — kornet mognar i regeln på 6 å 7 veckor efter sådden — nästan intet regn faller, åtminstone ej i tillräcklig mängd. Derföre påträffas vid många af de väl skötta gårdarne enkla, men väl inrättade vattenledaingar, ofta af betydlig längd, medelst hvilka sädesåkrarne hållas tillräckligt fuktiga. I Gudbrandsdalen, mellan Breden och Laurgaard, förekommer ett ställe, på hvilket de skjutsande alltid fästa resandes uppmärksamhet och hvilket för oss svenskar har ett särskildt intresse. Stället kallas Kringlen och är ett trångt pass beläget emellan höga och branta bergväggar. Då Gustaf II Adolf 1612 ville fortsätta det efter fadren ärfda kriget med Danmark och efter den tideus sed äfven använde legotruppar, landsteg nyss nämnda år på Norges vestkust 900 skottar anförda af öfverste Georg Sinclair — obestridligen en riddare sans peur — och sramträngåe lyckligt genom ungefär två tredjedalar af landet på väg till Sverige; men inkommen i Gudbrandsdalen förleddes Sinclair — enligt sägnen af en bondflicka — att taga vägen genom det trånga passet Kringlen, der skottarne blefvo mellan förhuggningar innestängda, öfverfallna af de upp på bergen undangömda bönderna från socknarne Lesjö, Waagen och Froen, under ledning af bonden Berdon Segelstad af Ringebo, hvilka nedstörtade stenar och trädstammar på fienden, som till sista man dödades, eller som der står på den uppresta Sinelairsstötten — knuste som lerpotter. Det torde lätteligen inses, att en sådan seger, vunnen af 300 bönder, ännu omtalas med stolthet i hela Gudbrandsdalen, och att flera af de storbönder, med hvilka vi samtalade der, uppgåfvo sig nedstamma från hjeltarne vid Kringlen, hvilket också är ganska troligt, emedan huru stora demokrater de norska bönderna än äro, arrangeras i regeln alla giftermålen der, likasom i Sverige, emollan do förmögna bondfamiljerna, hvilka derföre vanligen äro beslägtade i flera led, och det är icke ovanligt att påträffa i de stora bondgårdarne särdeles prydligt målade stamträd, försedda med en oändlig massa grenar och namnsköldar. Egaren af gården Wik (en skjuteskation), en ståtlig storbonde, berättade för oss med den mest orubbliga tillförsigt, huru de ofvannämnda skottarne, i afsigt att för beständigt utöda den norska boskapen, hade medfört och utströdde frö af den giftiga Selspopen, hvilken förekommer vildt växande på flera ställen i Gudbrandsdalen. Vårt tvifvel om anledningen till denna växts förekomst der, rubbade icke alls hans öfvertygelse, likasom han helt och hållit lemnade obesvarad den frågan, hvartöre så rik tillgång på boskap fanns der i trakten, oaktadt Selsnepen nu i 250 år förekommit der. — Ett faktum är emellertid, att då de i Norge kringströfvande ziguenarne (Fanterna), som äro val kunniga i åtskilliga växters användande såsom medicin, icke blifva nog förplägade i bondgårdarne, till streff derföre bibringa kreaturen roten af s lsnicpen, hvars skadliga verkan ziguenarne förstå att häfva, om de skyndsamt återkallas. Vid den nyssnämnda skjutsstationen. icke långt från Sinclairsstötten, fanns en ganska vacker samling af gamla vapen, som troligen tillhört skottarne. Vår skjutsbonde lät oss förstå, att gårdens egare genom inköp från andra gårdar af der förvarade gamla vapen och genom försäljning af dessa till engelsmän hade gjort sig en betydlig inkomst, men utt han dermed måst upphöra sedan en hög herra från