Göteborgsposten – 20 augusti 1873, sida 1

mer nedslagon ut än ni gjort någon dag, allt sedan ni kom hit. — Är ni säker om, att Darrel Moer skall lösgifva mig om måndag? frågade den unga flickan. — Naturligtvis skall han det. IIarföre skulle han qvarhålla er, då edert lösgifvande ej kan skada honom? Hans första hustru är död, och om han gifte sig med miss Floyd i dag är detta sista giftermål lagligt. Han vill, att ni skall lofva att ej antasta honom för det han hållit er i fångenskap; han skall skrifva till mig om att affordra er ett sådant löfte och derefter låta er fara. Han har ej längre något att frukta af er, miss, så att ni kan vara säker om att bli fri om måndag. — Låt mig komma härifrån i afton! utbrast den unga flickan ifrigt bedjande. Jag lofvar att aldrig söka skada Darrel Moer. Jag har penningar i fickan. Jag gifver er femtio pund, om ni frigifver mig i qväll. Qvinnan var synbarligen frestad, men motstod frestelsen och skakade nekande på hufvudet. — Jag skall omtala edert anbud för mr Moer, och han skall fördubbla summan för mig. Nej, miss, tala. ej vidare om den saken. Här är ni och här skall ni stanna, till dess jag får befallning att släppa er lös. Jag vågar ej göra någonting utan befallning, ty Watson skulle aldrig förlåta mig, om något misstag skedde. Jag måste nu gå ner. Hvar är knifven som jag bar upp på brickan? Åh, jag ser den nu. Jag måste se noga efter knifvarne, sedan frukostknifven försvann från eder bricka här om morgonen. Kanske dock att jag glömde taga med mig någon,