Göteborgsposten – 20 augusti 1873, sida 1

—n)— VV —48 VERS VAT om måste göra den större. De olyckliga, som voro okunniga och förvillade och som hans ord ha kunnat förleda samt lemna efter sig familjer hemfallna åt eländet, skulle vara mera förtjenta af eftergifvenhet. Rochefort hade gjort sig fullt förvissad om att han skulle undgå denna yttersta tara och har också derföre känt sig så mycket mera gripen af domen. Mycket smärtar honom skiljsmessan från barnen. Före sin afresa har har han lemnat till dessas förmyndare ett försegladt papper, som innehåller hans testamente. Atskilliga af hans vänner afreste genast till S:t Martin de Rå för att taga afsked af honom, och han tryckte gråtande deras händer med orden: Jag tror ej att vi någonsin få återse hvarandra! Hvad namnet gör här i verlden, det har Rochefort nyligen kunnat erfara genom det mottagande som hans roman Zes depraves, hvilken nyss slutat i ÅRappelstöljetong, rönt af publiken. Det är intet tvifvel om att, ifall bans namn som författare stått derpå, det hade blifvit en allmän rusning deröfver, mon DU förbjöds detta, och arbetet, som i sin helhet är ganska medelmåttigt men har en hel hop rafllande skildringar ur den parisiska hals-verlden och isynnerhet en mängd qvicka infällen i hans vanliga blagueur-stil, har nu passerat aldeles obemärkt. Det har icke ens väckt så mycken anklang som de vanliga tjufbands-romanerna, hvilka i allmänhet nu för tiden herska i följetopgerna och som synas ha till uppgift att låta dem, som dertill äro disponerade, genomgå en fullständig kurs i alla brottets mysterier. Tidningarne omtala från Nya Caledonien en rätt kuriös historia om begynnelsen till en strike, som hållit på att uppkomma bland en del af de deporterade som der äro sysselsatta med byggnadsarbeten, och om det sätt hvarpå denna blitvit qväfd. Man torde erinra sig, att den bekante Assi, som var medlem af pariserkommunen och nu är deporterad, först hade väckt uppmärksamheten på sig i Frankrike genom den stora strike, som han hade organiserat vid det bekanta jernverket Creuzot. Efter sin ankomst till Nya Caledonien har han, som i allt fall är en duglig och intelligent arbetare, blifvit satt till verkmästare eller direktör för en stor byggnadsverkstad och har under sig 250 å 300 andra arbetare. För ett par månader sedan höll en strike på att utbryta ibland dessa, och Assi, som af gammal erfarenhet förstår, att sådana der tilltag icke komma af sig sjelfva, beslöt att taga reda på hvarifrån agitationen hade sitt ursprung. Det befanns att den, som sökte uppegga arbetarne, icke var någon annan än Assis gamla kamrat i kommunen, Paschal Grousset. Denne, som ingenting annat duger till än att skrifva gemena tidningsartiklar och som följaktligen icke nu har något fält för sin verksamhet, (ingen af de deporterade är nemligen tvungen att arbeta utan hvar och en har, om han så önskar, full srihet att slå dank dagarne i ända) hade icke funnit på någonting bättre än att uppträda såsom agitator der borta på samma sätt som han hade gjort hemma, mer Assifbevakade honom och slutade med att med tillbjelp af några pålitliga karlar arrestera hovom vid ett tillfälle då han sökte afvända arbetarne från att gå till deras göromål. Det visar sig således, att Assi, sedan han fått en ställning och eger någonting, har blifvit konservativ och att ban till och med nu icke längre har samma hat till gendarmerna, såsom ordningsmaktens handtlungare, som han hade förr. Paschal Grousset deremot, som icke dugt till att förvärfva sig någonting, har naturligtvis förblifvit revolutionär som han var förut. Man hade för ett par dagar sedan tillfälle att se en erinran om en af Kommunens blodigaste och obyggligaste bragder under den förfärliga maj-veckan 1871. Lördagen d. 26 maj, då striden redan i fem dagar hade rasat inom Paris, voro Kommunens stridskrafter tillbakadrifna till den östligaste delen at Paris med mairiet i 11:te arrondissementet, La Roquettefängelset och kyrkogården Påre Lachaise såsom hufvudpunkter. Det var då som Kommunarderna beslöto att för blotta hämndens skull låta mörda resten af de personer, som de ännu hade qvar som gisslan (erkebiskopen, presidenten Bonjean och ännu många andra voro redan förut dödade). Elfva prester, trettiosju gendarmer och gardes de Paris samt fyra andra civila personer blefvo då massakrerade vid den bakom Pöre Lachaise löpande rue de IIaxo på ett sätt som i vild grymhet öfvergår allt bogrepp. Några af de personer, som lyckades att rädda sig undan blodbadet, ha nu bildat en förening, i hvilken äfven andra personer kunna ingå, och som har till uppgift att sprida upplysning och kristendom bland de —————————L—A AA Än esse