Göteborgsposten – 19 augusti 1873, sida 1

RA 124 1318443. Bonniera Boktryckeri. fanns det deremot några tidningar, hvIlkas förhoppningar gingo skyhögt. Man såg redan försonipgen gjord icke blott mellan prinsarne utan mellan de legitimistiska och orleanistiska partierna, nationalförsamlingen restaurerande monarkien, marskalk Mac Mahon åtagande sig rollen af den nya monarkiens connåtable och ansvarande för lugnet i landet under de två år, som representationen ännu skulle kunna förlänga sin tillvaro, de nya valen skeende under inflytandet af denna strömning, och den nya sakernas ordning införd utan att ett skott lossats eller en enda barrikad uppförts. Kan det vara möjligt, att sakerna skola tillgå på det viset? Allting är möjligti detta land, men derföre icke lika troligt, och bland de otroligaste saker, som kunna tänkas, är, att Henrik V skulle kunna återkomma med den hvita fanan. Fanans färg är endast en formsak, låt vara; men det är någonting som för hvarenda dag sticker tretio millioner menniskor i ögonen, som icke vilja veta deraf, och om Henrik V i sin person förenade alla regentdygder, all statsmannavishet, all upptänklig godhet och all upptänklig kraft, om Frankrike under hans styrelse uppblomstrade i materielt och intellektuelt hänseende, om han lyckades uti, hvad som ingen annan lyckats, att låta frihet och ordning gå hand i hand, om man till och med finge klart för sig att en restauration hvarken vill säga jesuitvälde eller feodalprivilegiet — så skulle ändå den hvita fanan vara ett tillräkligt retmedel för att låta nästa revolution komma mycket förr än de aderton åren, som är idealet för de franska styrelseformernas stabilitet. Huru det än må gå, så äro republikanerna oroliga. Det hölls. i går ett möte af deputerade tillhörande alla deras fraktioner, hvarvid det öfverenskoms provisoriskt att under inga förhållanden erkänna giltigheten af en sådan statskupp som den här ofvan omtalade, icke ens om den sedermera skulle bli bekräftad af folket, vare sig genom ett plebiscit eller genom en ny, fritt vald församling! Ty sådan är revolutionens logik, och republiken har icke mindre sin infaillibilitet än den hel. fadren i Rom. Jag har nyss läst i en af de små tolkskrifter, som genom den demokratiska propagandans (det fianes en förening som bär detta namn) försorg spridas öfverallt på landet och i städerna, en efter läsarnes attningsgåfva lämpad deduktion, som går ut derpå, att republiken såsom id6 är vida äldre än staten, emedan den förra är evig och den genaro blott historisk. Republiken är således an dogm. Utrymningen af de hittills ockuperade franska departementen följes här med den yttersta spänning, ehuru denna yttrar sig på något. bullersamt sätt. Men den, som möjligen trott sig finna uti den skenbara glömskan af krigets olyckor en fullständig resigaation och uppgifvandet af de en tid så högJudda förhoppningarne om revanche, han märkcer nu huru illa ban bedragit sig. Och skulle etven detta nationalhat mot Tyskland för ögonlicket mindre framträda, så är det i allt fall n eld, från hvilken askan oupphörligt blåses ort af Elsassarne och Lothringarne sjelfva, vilka synbarligen hvarken med lock eller pock låta af sina nya beherrskare förmå sig ull den minsta afvikelse från sina franska sympatier. Jag talade för ett par dagar scdan vid en engelsman, som nyss återkommit rån en resa i de östra provinserna, från hvilkon, såsom han sade mig, han hade meddelat sina intryck will en af sitt bemlands tidningar. IIans beskrifning på det sätt, hvarpå eröfrarne och de eröfrade lefva tillsammans, var i hög grad intressant att höra. Det är, sade han, ungefär såsom två personer, tästade vid samma kedja och dragande åt hvar sitt håll. Öfverallt är skilnaden märkbar mellan de begge elementerna, som kunna vara engagerade i samma affärer, som gå på samma gator och röra sig i samma kretsar, men förblifva hvar tör sig isolerade utan att ett enda ögonblick olanda sig med hvarandra och utan att hatet dem emellan smälter. En ängslig försiglighet har intagit den förra öppna hjertlighetens plats, tyska språket, som förut var det allmänna, gor öfverallt i sammanlefnaden vika för franskan, då det deremot officielt tillämpas ofta på ett löjligt vis, såsom når tyskarne döpa om namnen på franska lokaliteter (jernvägsstationen Cheoremont har t. ex. blifvit Ziegenberg). Till missnöjet bidrager betydligt, att skatterna, i stället för att, såsom eröfrarne hade förespeglat, törminskas blifvit betydligt högre än under det franska väldet, hvarjemte tyskarne, som till att börja med hade sökt att, så mycket som det var förenligt med derag — LL