Göteborgsposten – 18 augusti 1873, sida 2

sin kärleksförklaring för mig, sade den ungerska grefvinnan stolt. Att han på ett eller annat sätt förorättat mig, torde ni ha gissat. Detta är sannt, men vedergällningens stund torde nu vara nära förestående. — Darrel Moer blef således gift med Carmine Roff? sade sir Hugh i nedslagen ton. Hans hustru dog för flera år sedan. Hon har ej varit sedd under de sista tio åren. Alldenstund hon länge varit död, kan detta giftermål ej omintetgöra Moers anspråk på Honor. — Hans hustru Carmine Moer dog natten före den sista, förklarade grefvinnan i bestämd ton. — Natten före den sista? upprepade sir Hugh förvånad. Så nyss? — Ja, sir Hugh, och hon skall bli begrafven under sitt rätta namn Carmine Moer, sannolikt om måndag. En outsäglig fröjd afspeglade sig i sir Hughs ansigte. — Detta är värdt tio år af mitt lif, lady Rothsmere, sade han. Honor är fri! — Fri som vinden, sir Hugh. — Fri från de förhatliga band, som förenade henne med Darrel Moer — fri till att mottaga min kärlek — fri till att gifta sig med mig. Oh, himlen vare lofvad! — Men hon är ej fri i en annan mening, sir Hugh, sade grefvinnan allvarligt. Jag kan ej tro, att hon är död. Hon pinas någonstädes i fängelse, nedtryckt af sorg, beröfvad himlens solsken och frisk luft, längtande efter att vi skola komma och befria henne. Hvar skola vi finna henne?