Göteborgsposten – 15 augusti 1873, sida 2

från all medtäflan till tronen, ifven afstått från all rätt till prölning af frågan och endast hade att underkasta sig. Denna hemlighetsfulla meningstvist har i mer än två år pågått bland den monarkiska majoriteten. När helst något gemensamt uppträdande var å bane, kom denna sak på tapeten, och en vigtig gren af det legitimistiska partiet förklarade sig icke deltaga i något gemensamt uppträdande, förrän chefen för huset Orlåans uppfylt sina vänners löfte. Det var under sådana förhållanden, som grefvens af Paris besök tio gånger togs under öfvervägande och tio gånger underhandlades om; men för hvarje gång kom, liksom om det vore afsigtligt, ett manifest, ett bref eller någon annan yttring i ord eller handling, som gjorde mötet ännu svårare att bringa till stånd. Härunder inträffade d. 21 januari. Denna årsdag för Ludvig XVI:s balshuggning var af stor vigt enligt föreställningen hos de orlanska prinsarnes vänner. Prinsarne erinrades om, att konungen, deras fader, haft för vana att infinna sig vid den sorgemessa, som den dagen firades, och hade äfven i landeflykten förblitvit denna vana trogen. Hertigen af Aumale åstadkom en del bryderi, emedan han helst ville på sitt slott Chantilly fira en religiös minnesfest. Hertigen af Nemours lade sig emellan, och resultatet blef, att prinsarne infunno sig vid sorgemessan i törsoningskapellet vid Rue dAnjouDetta gjorde ett djupt intryck. Då hertigen af Anmalo skulle lemna kapellet, visade en urg dame med ett behagligt leende för honom den bok, i hvilken de tillstädesvarande inskrefvo sina namn, och under det hertigen som ännu tveksamt dröjde, sökte efter en penna, lemnade en gammal man, innehafvaren af ett af Frankrikes stoltaste namn, med det gamla S:t Ludvigskorset hängande i knapphålet, honom sin penna, sägande: Monsiegneur, jag skall, under den tid jag ännu har qvar att lefva, städse minnas, att det var jag, som hade den äran att erbjuda er denna penna före der namnteckning. Hertigen såg på den gamle mannen och skref med darrande hand sitt namn. Det säges, att grefven af Chambord ätven var djupt rörd, och befalte att boken, som innehåller de orlåöanska prinsarnes namn, skall omsorgsfullt bevaras. Nu skref grefven af Cnambord, med hänsyftning på d. 21 jan, ett bref, hvari han uppmanar till de monarkiske partiernas enhet. D. 21 jan. var således utgångspunkten för en ny förbindelse. D. 24 maj, dagen för Thiers tall, blef en ny märkedag. Hertigen af Aumale blef orolig öfver den utsigt till söndring, som en längre tvekan kunde framkalla inom majoriteten. Han sökte att utforska gretvens af Paris stämning och utbrast en dag: Om jag vore i Paris ställe, skulle jag gevast fara till Frohsdorf. Dessa ord berättades straxt för grefven af Paris. Laga att min onkel tillråder mig att taga detta steg, och jag skall göra det svarade prinsen. När detta svar delgafs hertigen, sade han: Jag kan endast gifva råd, när man beder mig derom. Ett tillfälle söktes för att bringa till stånd en förklaring mellan fabrodern och brorsonen. En dag yttrade en dam, en vän till prinsarne, då hon fick se dem tillsammans, helt tvärt: ÄÅr det icke sant, hr hertig, att ni gillar grefvens af Parise rega till Frohsdort? Jo fullkomligt, svarade hertigen. Damen drog sig på grannlaga sätt tillbaka, lemnande de båda prinsarne allena, och om resan beslöts följande dag: ÅJag hoppas, sade grefven af Paris några dagar derefter, att efter det stränga klander som gjorts mot min vägran att besöka min kusin, rättvisa shall göras åt den tanken som nu manar mig att företaga denna resa.