Göteborgsposten – 15 augusti 1873, sida 2

stammigt, ått drt lTturmeAÅ IVA IUI Oe rike mer än ett rojalistiskt parti, sedan grefven at Paris å egna och alla orlåanisters vägnar afstått från alla sina rättigheter till Frankrikes krona och förklarat grefven af Chambord, såsom konuog Henrik V, vara ende laglige rättsinnehafvaren till densamma, hvilken eftergift Henrik naturligtvis kommer att besvara med att utse grefven af Paris till sin och dermed äfven till franska kronans ende laglige arftagare. Med denna handling ha orlanisterna korsat bonapartisternas plan att söka förmå grefven af Chambord till att adoptera den kejserlige prinsen Louis Napolöon, på samma gång de vunnit den fördelen, att det rojalistiska partiet blifvit tillräckligt starkt, för att kunna undvara den onaturliga alliansen med bonapartisterna. Desses partichef, Rouher, har, ledd af fruktan för att ministeren Broglie arbetar under täcke med rojalisterna, besökt denne för att begära förklaringar, men erhållit det afkylande svaret, att regeringen icke har någon kunskap om saken. Bonapartisterna äro således numera faktiskt bortstötta från såväl den förenade högerns parti i nationalförsamlingen som från regeringens förtrolighet. Under sådana förhållanden börja bonapartisterna nu att närma sig venstern, för hvars allians de ha en bemedlingspunkt i den af båda uppstälda fordran af en vädjan till folket, ett nytt plebiscit, hvilket regeringen återigen motsätter sig. I afseende på tillämpningen af plebiscit äro de dock af olika mening. Venstern vill som bekant ha nya val till nationalförsamlingen, under det att bonapartisterna deremot önska, att vädjan till folket skall innebära en omedelbar törfrågning till detta angående regeringsformen. Sammanslutningen mellan rojalisterna är emellertid en verklighet och en helt visst till sina följder vigtig tilldragelse, hvarför dess historiska utveckling förtjenar uppmärksamhet, sådan den pålitligt framställes i ett bref till Times. Enligt detsamma måste man gå tillbaka till de första månaderna af år 1870 för att finna utgångspunkten för det möte i Frohsdorf som nu egt rum. Omedelbart efter den nuvarande nationalförsamlingens sammanträde i Bordeaux sökte några deputerade och ordningsvänner förmå Thiers att väcka förslag om upphäfvandet af lagarne om de kongl. familjmedlemmarnes landsflykt. Thiers vägrade bestämdt, och de nämnde deputerade måste nu uppgifva allt hopp om att kunna förmå honom att rubba sitt beslut. De ansågo derför, att det blott fanns en annan utväg att ernå sitt mål, neml. att tå lagarne häfda genom församlingens eget initiativ. Inledande steg togos till detta ändamål hos de legitimistiska grupperna, hvilka då som nu utgjorde ett betydande antal i nationalförsamlingen, och man sökte erhålla ett vote densemble angående nämnde lagars upphäfvande. De förberedande underhandlingarne varade mycket länge. Legitimisterna fruktade, att de orlöanska prinsarnes närvaro på franskt område skulle till deres uteslutande fördel skada den legitimistiska konungslighetens och dess representant grefvens af Chambord sak, och de reste åtskilliga stora svårigheter. Församlingen lemnade Versailles, innan dessa svårigheter undanröjte, kom till Paris, derpå till Versailles igen, så utbröt kommunupproret. Under hela denna tid fortgingo underhandlingarne, och de legitimistiske deputerade lofvade slutligen sin medverkan, under vilkor att grefven at Paris skulle, omedelbart efter sin återkomst till Frankrike, öppet aflägga besök hos grefven af Chambord, för att bestämdt visa, att det var grefven at Chambord, som representerade den ärftliga monarkiska principen, af hvilken de andra prinsarne endast kunde begagna sig genom att följa den naturliga arfsordningen. En annan punkt saststäldes äfven vid samma tid, och den var en gifven följd af den föregående, neml. den att, om grefven at Chambord någonsin skulle bestiga tronen, han ej skulle finna någon medtäflare bland de orlanska prinsarne. Huru vigtig denna bestämmelse än kan synas, var den likväl, som sagdt, blott en följd af den föregående. Ifrån den stund då hufvudmannen för den orlåanska familjen, genom att besöka grefven af Chambord, erkände honom som monarkiens laglige hufvudman och representant, skulle det varit nödvändigt att upprepa de händelser, på hvilka juli monarkien var grundad, för att kunna framkomma som en medtäflare till Henrik V, och detta kunde naturligtvis icke vara följden af ett sådant steg. De båda vilkoren blefvo derför antagna, icke af gretven af Paris sjelf, utan af hans vänner hvilka framför allt önskade de orlcanska prinsarnes återkomst. Förslaget om landsflyktslagarnes upphätvande inkom; hr Thiers, som visste att majoriteten beslutat dess antagande, intog den neutrala hållning vi alla känna, och prinsarne återkommo till Frankrike. Det är onödigt att upprepa, att grefven af Paris någon tid derefter beredde sig till att hålla det af hans vänner gifna löftet, men förhindrades derifrån genom gretvens af Chambord bekanta bref om bibehållandet af den hvita bourbonska flaggan gentemot den nationala och orlåanska tricoloren. Dagen efter detta brefs offentliggörande förklarade en stor del af de legitimistiske depuhäfvande, sjelfvilligt, att de ansågo grefven at Paris befriad från sitt lötte, i betraktande deraf att hans besök hos grefven af Chambord skulle under sådana omständigheter innebära en anslutning till hans politiska teorier — ett terade, hvilka röstat för landsflyktlagarnes uppft — 2 — — — 2 — — —