Göteborg den 15 augusti 1873. Den tyeka kejsarkronans arfvinge, som i dessa dagar är vår konungs gäst, kommer icke hit okänd eller oberömd. Hans namn är sammanknutet med minnet af stora tilldragelser, som hafva omskapat Europas statsförhållanden, såsom det synes, för långliga tider. Den ätt, han tillhör, har förstått sin kallelse så, att den vetat leda sitt folks utveckling på sådana vägar, der dess sträfvan att förena de splittrade stammarne till ett kraftfullt helt har kunnat hinna sitt mål. För oss svenskar bör ej heller den omständigheten att det hohenzollernska huset är så omtyckt i Tyskland, innebära något ämne till förundran, Äfven vår bistoria har ju att uppvisa en lång rad af konungar, som väl häfdat konungadömets naturliga målsmanskap för de folkliga framtids: tankarne. När alltså Fredrik den andres ätteman besöker Gustaf Wasas land, är den uppmärksamhet, han väcker, icke att skrifva endast på nyfikenhetens räkning. Men också en annan tanke tränger sig på oss vid detta surstemöte. Väl är kadinettspolitiken för längesedan förbi. Folkens öden bestämmas ej längre af furstarnes enskilda tycken, utan af de nationella behofven och stamfrändskapens kraf. Men der bandet emellan konung och folk af ålder varit fast och innerligt, der vänjer sig det senare att betrakta den förra såsom det helas representant äfven i obetydligare ting. Kungens gäst är också folkets, och den främmande konungasonen synes 8 oss komma liksom å sitt eget folks vägnar.