Göteborgsposten – 9 augusti 1873, sida 1

vändt alla möjliga medel, såsom aqvavit, konjak o. 8. v., är en smula lomhörd. På grund af min sällsynthet som f. d. elegant lät jag deputationen betala mig 10 daler om dagen, hvilka man gaf mig utan att pruta. memoirin fact DA sade hr X. (i likhet med alla irförfattare i vår tid utsätter jag inga namn), ni skall få era 10 daler. er Jag Ing d Det var för resten storfolk mina nya herrar och de sparade icke Vv styfvern. Skälet uppdagade jag snart, i det hr Y. en gång lät undfalla sig ett yttrande om att deputationen hade med sig alla inesparade pensioner för de tre sista åren, så att den gerna kunde lossa på pungen. Iaåt oss uppträda schangtilt, sade Z., det gör iotryck. Ja, sade en annan, kungen ska vi då i alla fall sätta i skuggan. För det första ska vi se till att vi få hyra alla snygga hyrvagnar i Throndhjem, så att kungens följe inte får någon. Det är detsamma, hvad det kostar, sekreterare ! Det kommer att kosta öfver 600 daler, sade den fine sekreteraren. Åh gudbevars, utbrast X, men då får vi välan repartisera om betalningen? Sliddersladder, svarade Y., sekreterare bar ni tänkt på att beställa den stora middagen? Riktigt schangtilt, om jag får be, det är ingen som frågar efter, hvad det kostar! Kungen, sade den fine sekreteraren, kungen skall ha sju rätter mat och sju sorters vin till sin stora middag, kan inte det vara lagom för oss också?Pyh, kungen, menade VY., nej, då måste vi ha fjorton rätter mat och fjorton sorters vin. Ah, låt oss ta sjutton af hvar sort, så räcker det, föreslog en och dervid blef det. Nästa dag var det stor tandborstning och stortvätts-ceremoni. Jag beordrades att gå ut och köpa tandpulver af det allra dyraste, kamelhärstandborstar, Savon de mille fleurs och Cold cream. Jag spatserade i väg med en ordentligt attesterad och stämplad anvisning, på hvilken jag fick 12 askar pepparmyntstandpulver, 12 stycken tväler till 3 mark stycket och 12 burkar Cold cream till 14 daler stycket förutom de 12 fina kamelhärsborstarne till 2 mark stycket. 7 Allt detta väckte det största bifall, men redan nästa dag måste jag köpa nya portioner. Vid frukosten såg jag nemligen till min förfäran huru mina herrar skuro sönder tvålen i skifvor och spisade den på smörgås istället för den simplare och mindre välsmakande mesosten, under det att några, som voro vana vid brynost, föredrogo Cold eream på smörgåsen. Det af pepparmynt starkt smakande tandpulfret spisades som dessert med täskedar. När räkningen för middagen kom, sporde hr X. den fine sekreteraren i en nonchalant ton, huru mycket vin, som gått åt. -Med champagne, likörer och allt blir det nog 36 buteljer pr kuvert, svarade denne. Bravo, bravo, de ha alltså druckit tappert, men så passar det sig heller inte för oss att kuussla. Men är inte 36 buteljer väl mycket? sade den fine sekreteraren. Prat! Attestera bara, attestera! Samma dag hörde jag tre af dem mumla om huru underligt det var, att under det de svenska deputerade voro bjudna öfverallt, så fingo de norska sitta hemma, då de icke voro officielt inbjudna. Men så kom man öfverens om, att thronderna icke äro vana vid att se så fint och propert folk hos sig och att man förmodligen derföre var rädd att icke kunna göra det nog fint och bra för dem. det jag härmed slutar mina memoirer angående deputationens inre lif, tillfogar jag, att jag utan prut fick mina hundra daler. Glädjen häröfver har, dessvärre, förskaffat mig ett förstärkt anfall af skarlakansfeber i näsan, emellertid förblir jag Er ödmjuke Taciturnus. Vi ha mottagit en insänd uppsats i fråga om ett för flera veckor sedan i krönikan anmärkt förhållande å en fotografisk atelier härstädes. Då emellertid den person, som afgifvit klagomålen är, för ogs personligen bekant samt dessutom utfäst sig, att, om så påfordras, afgifva en mera vidlyftig berättelse, innehållande detaljer, hvilka vi ej ansett nödigt att vidröra och den anonyme insändaren uttryckligen förklarar sig vara en annan fotograf än den åsyftade, må det ursäktas oss, om vi våga anse bang uppträdande i saken en smula opåkalladt. I vårt broderland Norge skulle nyligen ett bröllop ega rum. Den blifvande brudgummen befann sig på resa och skulle först dagen före vigseln inträffa i hemmet. Svärmodern en enkefru, och bruden voro båda hängisna, beundrarinnor till en vies Stormand i ÅAandens och politikens rike, passade på tillfället under brudgummens dortovaro — denne är deremot alls ingen beundrare af Stormanden — telegraferade en brölloppsbjudning till deras ideal och erhöllo följandej svar: Hvis min Naerverelse er magtpaaliggende, vil jeg kommos. De båda damerna summo i ett haf af förtjusning, men ansågo det likvisst försigtigast att, också pr telegraf, underrätta brudgummen, om det steg de tagit. Men döm om deras förskräckelse och harm, då de till svar erhöllo följande lakoniska telegram: Hvis X. kommer, kommer ikke jog !