Göteborgsposten – 9 augusti 1873, sida 1

NBL LIIl HÖSLCT en gang Man har kommit, och då Intet der fins att få, Då blir hemvägen lång. Samma drake som flög Nyss på utfärd som bäst, Är nu dåsig och trög Som en istadig häst, Och vill ryttarn på dan Hinna hem öfver Ran, Får han ro sig till stan. Så, här vexla alltjemt Lugn och storm hvarje dag, Liksom allvar och skämt. Här, fast tomt på behag Utaf blommor och grönt, Är det vilda så grannt, Så naturligt och sannt Att det snart sagdt blir skönt. Ifrån fjerran och när Finnas badgäster här, Minst ett tusen bortåt. Om jag ljög så förlåt, — Lite lögn pryder tal — Här är folk från Borås, Och från Dalslands kanal, Och från Stockholm en flock, Och från Norge en skock, Utan antal och namn; Och ifrån Söderhamn, Och från Motala ån, Och från Wermland en massel; Men som ingen har pass Nu för tiden, så har Jag långt lättare för Att mig bita i tån Än på sätt som sig bör Få adresslistan klar, Och ta reda på hvar Alla äro ifrån. Här finns rikdom och glans, Börd och titlar och rang, Der och hvar en talang. En bland dem som består. Oss vår andliga spis, Ock förtjenar vårt pris För det säde han sår. Första gången i år Jag den skriftlärde såg Kom jag bibeln ihåg: M Han har styrka i ord, Och han älskar sin hjord, Men jag tyckte med skäl Att hans styrka jemväl, För så vidt jag förstår, Låg, som Simsons en gång, I hans präktiga hår. Denna bild, utan drift, Tar jag in i min sång Från den urgamla skrift. I lekamliga värf Allt är präktigt bestyrdt, Och här är inte dyrt. Har man mage som tål Och är hungrig och djerf Kan man få sig ett mål Utaf kött och af fisk, Hvarvid blott är en risk: Källarmästarns förderf. Är för skönhet man svag — Och guwnås det är jag — Fins här godt om behag. Uti tärnornas ring Ser jag ros invid ros Hela Kalfhagen full Om för tjusningens skull Jan kan se någonting. Tänder hvita som snö, Läppar röda som bär, Lockar, rika, som fladdra för vind, Midjan smal som ett spö, Drägt som passar och klär, Hvitt och purpur på strålande kind. En har ögon i blått, Som den blåa azur, Och en annan har sydländskans glöd, Har ett eldhaf i smått, Och en blixt derutur För en man gäller lif eller död. Lill Jan. En annan god vän har uppvaktat oss 1 ett n:r af den i Kristiania utkommande mttidningen ÅVikingen, hvari bl. a. föreamer följande ampra satir, hvars udd anligen ligger deri, att storthingsdeputatio, hvars majoritet tillhörde det regeringaositionella bondepartiet, kunnat afgifva huru a reseräkningar som helst. I öfversättg lyder satiren så här: Storthingsdeputatienen I Threndbjem. Throndhjem juli 1873. Mycket högstärade Herr Redaktör! Dristande mig till att sätta pennan på papperet nedskrifva mina tankar, — ja ännu mera driide mig till att bedja er hålla till godo med sagde car, hvilka, ehuru obetydliga de än kunna vara, k äro tänkta af mig sjelf och icke, som så många ras tankar, tänkta af andra, vill jag endast fördicka den anmärkningen, att jag här i Throndn var antagen som storthingsdeputationens indiga hjelp; det vill säga, dels till att borsta kläoch annat slikt, men dels också för att vägde i sällskapslifvets mindre uppöfvade deputee i att draga handskar på, knyta halsdukar och a sin hatt, hvilket allt de skämdes att fråga deationens fine sekreterare om. Men om jag har fått finna mig i en så undernad ställning, vill jag dock anmärka, att jag är akademiskt och politiskt, men framför allt socialt re socialistiskt) bildad mnersonlighet och att min