Göteborgsposten – 8 augusti 1873, sida 1

— Det betyder, att min onkel misstänker, att mrs Watchley har öfverlemnat åt honom en flicka, som ej är hans sondotter. Flickans oförskämdhet, sjelfviskhet och falskhet anser han vara egenskaper, som ej tillhöra hans slägt. Han har ledsnat vid Hilda, och det har äfven jag gjort. Han tror att ni — hans trogne, tillgifne Grimrod, ha! ha! — har blifvit bedragen af deu listiga mrs Watchley! Han tadlar ej er — hans hängifne förvaltare — för det ni låtit narra er, men han måste skaffa sig en arftagerska, som är mer i hans smak. Jag försökte att motarbeta hans misstankar — jag vet ej om jag lyckades — och prisade eder heder ech trohet. Bah! Nu är ni tvungen att bekänna sänniogen för mig. Är denna flicka, som ni narrat lord Waldemar att upptaga, eder egen dotter? Tala ut! Ni gör bäst i att vara vän med mig. Vi kunna arbeta tillsammans, men om ni försöker att hålla mig i mörkret skall ni ångra det! Grimrod hade nu återvunnit den orubbliga köld, som nästan alltid utmärkte honom. Han svarade helt enkelt: — Ja — flickan är min dotter! Oaktadt Moer väntat sig ett jakande svar, blef han dock öfverraskad och råkade i raseri. Grimrod gaf akt på honom under tystnad. — Jag sökte rang, rikedom, skönhet, elegans, förstånd och behag hos den brud jag skulle välja, utropade Moer med ett hest skratt — och, oh himmel! jag hade en qvinna med dessa egenskaper! Och hvarföre förkastade jag henne? För att bli svärson till min onkels förvaltare! Det är underligt att jag ej blir vansinnig!